Williams vann Pulizerpriset för A Streetcar Named Desire 1948 och pjäsen filmatiserades 1951. Namnet på detta drama om klass, begär och en kvinna på väg utför, kommer från en av New Orleans spårvagnar vars slutstation var just Desire.
Den smått bedagade sydstatsskönheten Blanche kommer till New Orleans för att hälsa på sin yngre syster Stella som hon inte träffat på många år. Stella bor i Desire och har ett passionerat förhållande till sin man, Stanley. Blanche lever på en gigantisk livslögn, hennes liv har rämnat och hennes psykiska hälsa balanserar på en tunn tråd. Hon försöker hålla skenet uppe, men för hennes svåger Stanley är hennes lögner uppenbara. Linje Lusta är en modern klassiker som jag sett i flera olika uppsättningar och alltid fascineras av. När min bokbingobricka innehöll en ruta med ”a play” var valet självklart. (Läs mer om bokbingo här)
Jag hittade först pjäsen på Storytel som ofta har udda ljudböcker i gömmorna. En ljudupptagning från 1973 då pjäsen spelades på Lincoln Center i New York. (Blanche spelas förresten av Rosemary Harris, en legendarisk teaterskådespelerska som också är mamma till Jennifer Ehle som spelar Elizabeth i BBC:s klassiker Stolthet och fördom 1995.) Jag insåg dock att jag förmodligen skulle missa väsentligheter om jag bara lyssnade, pjäsen spelas på bred sydstatsdialekt och jag skulle inte se skådespelarna. Dessutom ville jag verkligen läsa. Det slutade med att jag läste på svenska, medan jag lyssnade på originalspråk. Det var riktigt kul att läsa texten och liksom förstå vad skådespelarna försökte uttrycka med sina röster. Gav en ny dimension åt pjäsen och jag blev nästan mer gripen än på teatern.
För ett antal år sedan besökte jag New Orleans, jag åkte hjulångare på Mississippi och hann även med en spårvagnstur. Men jag såg tyvärr aldrig spårvagnen named Desire.