Man kunde tro att sommaren var över ett tag då när temperaturen dalade. Jag bryr mig dock inte om sådant då jag följer tidtabellen från Tivoli i Köpenhamn.
Nu är det alltså sensommar, kanske den bästa delen om du frågar mig. Julidagarna blir lätt slit- och slängdagar där det alltid kommer en sommarmorgon igen. Men i sensommardagarna finns ett slags memento mori, ett ”minns vintern” och varje dag blir värdefull.
Det var längesedan jag bloggade. Ur högsommarläsningen föser jag fram min Berlin-läsning Book of Clouds om den något vilsna, ja vad heter hon? Nå en ung kvinna som är i Berlin några år för att … vara i Berlin. Hon bor uppåt Prenzlauer Berg och får så småningom ett jobb hos en äldre historiker. ”Renskriv mitt inlästa manus”, ber han och det gör hon tre dagar i veckan. Det jag tycker om med boken, förutom hennes vilsenhet, är det loja berättandet men framförallt hur hon rör sig i staden. Det är roligt att följa hennes fotspår. Jag läser om nätterna och om dagarna får Siv, som kan staden innan och utan, ta mig till alla platser.
Jag föser också fram Nu jävlar! av Heidi Linde, en norsk författare som kom som ett utmärkt tips från Bokhore-Johanna när det som bäst behövdes ett tips på en norsk författare. Den är så välberättad om några människor i en norsk småstad. Vanliga människor och vanliga och därför så sorgliga och gripande bekymmer och omedelbart vill jag att det bara ska ordna sig. Det gör det ju alltid. På sitt sätt.
Men sensommar som sagt i flera veckor till. Solstolsläsning och reseläsning och jag-måste-väl-förfan-hinna-läsa-läsning om vartannat. Helst utomhus. För minns vintern.