Jag åkte till Berlin. När jag räknar märker jag att antalet gånger jag åkt till Berlin börjar närma sig de gånger jag farit till Paris. Men inte riktigt, inte än. Berlin är en sådan trevlig stad, ju. Och hade bara vår databas med gamla inlägg varit något mer tillgänglig kunde jag länkat till andra glada stunder i staden.
På planet började jag läsa Min katt Jugoslavien, en bok min andra bokklubb tänker samtala om. Inledningen är så säregen och jag märkte hur munnen öppnades allt mer av förvåning och förväntan. ”Men kolla här, du måste läsa här”, ville jag säga till grannen på rad 8 men hon hade somnat och skulle kanske bli sur om jag väckt henne … men ändå. Det skulle vara värt det! De två berättelserna i boken omsluter varandra och jag tycker bäst om den berättarröst som tar ton i Kosovo med start på 80- och 
90-talen. Men utan nutidsberättelsen om den unga mannen som letar efter andra män att älska, som så skarpt skildrar det nutida läget i Finland, skulle det inte vara lika intressant. Och inte minst – alla drömmar, var blev de av?
Det är på Alexanderplatz jag avslutar boken och här står jag och väntar på att få börja nästa bok.
Min katt Jugoslavien. Pajtim Statovci. Utgiven 2014. På svenska 2016 av Norstedts, i översättning av Camilla Frostell.