Vi hamnar i diskussionen om det ofantliga Afrika, världsdelen som inte alltför sällan benämns som en helhet i stället för de enskilda länderna. Hur stort är det här? Så här.
I Floden mellan bergen befinner vi oss i Kenya, närmare bestämt i en dalgång i bergstrakterna. Floden delar dalgången, men markerar också en kulturell skillnad mellan de två byar som ligger på varsin sida om vattnet. Det är 20-tal, landet är koloniserat av engelsmännen och i den by som ligger närmast de vitas områden är kristendomen stark, skolan är på plats, utvecklingslängtan stor. På andra sidan vattnet värnar man det traditionella och motsätter sig den nya utvecklingen.
Svart och vitt är det inte i den här boken. Lager på lager av komplexitet gör den intressant att diskutera. Vi säger:
Man häpnar över de vackra naturskildringarna!
Det kändes enkelt i början, som om man läste ”Den siste mohikanen”, men det ändrades.
Den svenska översättningen känns dammig.
Att läsa den på engelska är säkert bättre – språket känns modernt.
Som att läsa en saga – en sagobok i afrikansk miljö.
En vacker och sorglig kärlekshistoria. Romeo och Julia.
Tron på utbildning som finns här, en aktuell och viktig fråga.
Vi är så färgade av vår egen kultur när vi läser. Man måste släppa det och glida in i berättelsen.
Obehagligt med den kvinnliga könsstympningen. Tar författaren ställning?
Tack till Anna som gav oss uppslaget att läsa den här boken.