Jag har alltid varit svag för böcker där huvudkaraktären berättar om något livsavgörande som hände för länge sedan. Här får jag mitt lystmäte stillat med besked. Lucy hågkomster är, trots avsaknad av romantik, vemodiga och bitterljuva. Hon berättar om en lång sjukhusvistelse på 80-talet då hennes mor, som hon inte träffat på många år, kommer till hennes sjukbädd. Lucy växte upp under små omständigheter, familjen hade knappt om pengar, torftiga relationer sinsemellan och levde i sin egen bubbla utanför gemenskap och sammanhang. Lucy tog sig mot alla odds vidare till college, därefter till New York City och blev författare.
Men då på 80-talet var hon ung och vilsen. Att hennes mor faktiskt tar sig ut på en lång skrämmande resa för hennes skull är en oväntad gåva. Jag tycker om Lucy, hon är skör men ändå stark. Hon är mild mot sina medmänniskor och tycks ha en naturlig fallenhet för försoning och kärlek. Hon är en vänlig själ och vänliga själar finns det alldeles för få av i litteraturen. En detalj för alla New York-nördar, Lucys rum på sjukhuset lyses upp av ljusen från Chrysler Building under dygnets mörka timmar. En ljuvlig detalj, eller hur?
Utgiven på Forum 2017. Översatt av Kristoffer Leandoer.