På rappt journalistspråk berättar Alex Schulman om relationen till sin mamma, Lisette Schulman, framgångsrik yrkeskvinna både inom den statliga televisionen och näringslivet. Hon lyckades också med framgång (?) dölja sin alkoholism trots att hon drack hårt under minst 30 år. Texten är djupt personlig men också allmängiltig. Jag tror att barn till alkoholister och andra medberoende känner igen sig i Schulmans skildring. Han sätter ord på alla ambivalenta känslor inför den missbrukande och den ständigt närvarande oron och sorgen.
Ändå undrar jag om boken varit aktuell för publicering om inte Alex Schulman varit en offentlig person? Det förutsätts att läsaren känner till vem Amanda är, (Alex fru), och jag tänker att boken först och främst är ett sätt för författaren att förstå och bearbeta. Men vid ett tillfälle i boken bränner det till och Alex släktrelationer blir intressanta. Lisette var dotter till författaren, kritikern och kulturpersonligheten Sven Stolpe, en man med oklanderligt rykte. Innanför hemmets dörrar var han dock en helt annan person.
När Alex Schulman för några år sedan drev den ökända bloggen tillsammans med sin bror Calle nämndes brödernas släktskap med Stolpe. Upprördheten över brödernas elakheter var stor och jag minns att ett antal indignerande personer menade att Sven Stolpe måste vända sig i sin grav över innehållet på barnbarnens blogg. I själva verket var kanske brödernas behov av att gå i polemik med allt och alla ett socialt arv från morfadern och kanske såddes fröet till Lisettes behov av att bedöva sig med alkohol av hennes far?
Glöm mig, som det står i ett sms från Lisette till Alex, är en god bok i sin genre, men den är inte min favorit till priset Årets bok 2017. Priset som delas ut under bokmässan i Göteborg är ett läsarpris och eftersom den här typen av skildringar brukar vara omtyckta tror jag att Alex Schulman har en hygglig chans.
Utgiven på Bookmark 2016.