En roman om vår samtid skildrat ur Jeanette Nilssons perspektiv. Hon är strax över 60 och bor tillsammans med sin hund Boris. Hunden är döpt efter Jeanettes make Boris som förolyckades på sitt arbete. Det var efter olyckan som Jeanette blev besatt och började föra dödsbok över arbetsplatsolyckor. Hon är djupt förankrad i arbetarklassen och hennes självbild är svag. Hon är ensam med sina tankar och sin aldrig övergående sorg över Boris onödiga död. Vändningen/utvecklingen kommer då hennes dotter ger henne en dokumentärfilm om Black Power rörelsen i USA. Jeanette får ett nyvaknat intresse för människorättsikonen Angela Davis och hennes tankar börjar ta nya banor.
När jag började läsa var jag fundersam över det starka svenska arbetarklassperspektivet som koncentrerar sig på orättvisor. Förstå mig rätt här, jag har absolut ingenting emot arbetarklasskildringar, jag kan däremot tycka att man sällan höjer blicken från den svenska ankdammen och börjar titta globalt. Anneli Jordahl gör dock detta i Hundarna i Lafayette Park och låter det blir såväl omtumlande som överraskande att befinna sig inne i Jeanettes huvud boken igenom. (Berättas i första person.) Jag fäste mig vid Jeanette, hennes livsvisdom och tillkortakommande rörde mig djupt. Anneli Jordahls språk är kortfattat uttrycksfullt och ligger perfekt i Jeanettes mun. Kort sagt, boken är allt annat än förutsägbar, framförallt inte slutet. Läs!
Utgiven på Norstedts 2016. Har nyligen kommit ut i pocket.
Åh, jag älskade verkligen den här! Saknar att läsa den.
Nu när du säger det, faktiskt saknar jag den också.