Idag får du en vintage-intervju med min mamma som handlar om vad i min barndomsstad Västerås som gjorde mig till en läsare.
– Det ska vi tacka Svalans bokklubb för. När jag var ung satt vi mammor runt sandlådan och pratade medan barnen lekte. En av grannkvinnorna berättade om en bok som hon hade läst och det var så spännande att höra. I samma veva fick hon något erbjudande från Svalan att om hon värvade någon skulle hon få en extrabok. Eftersom jag kunde välja just den där boken bestämde jag mig och gick med i klubben. Det var fantastiskt för mig som inte kom från ett läsande hem. Jag fick hjälp att välja böcker som jag inte skulle ha hittat annars. Så ditt hem i Västerås, Ann-Sofie, var ett hem med böcker.
Pratade ni böcker hemma?
– Nej, det var inte så att vi vid middagsbordet diskuterade vilken bok vi skulle köpa. Böcker var dyrt och det fick räcka med månadsboken. Jag var med i bokcirklar mest hela tiden där pratade vi om något vi gemensamt läst och var vi hemma hos oss så lyssnade du säkert till samtalen.
Så hur blev jag en läsare då? Min storasyster lärde mig knäcka koden, enligt familjemytologin när jag var 4, på riktigt ett år senare. Lotta på Bråkmakargatan är en av de första egna böckerna. Men någon större samling barnböcker fanns det inte.
– Vi gick till biblioteket, säger mamma. Där har du plats två i ditt litterära Västerås. Där lånade vi böcker till dig. Sen gick vi förstås till sagostunden på Djäkneberget där någon tant läste sagor och ni barn satt på stenbänken och lyssnade. Det är ditt tredje ställe.
Hemmet. Bibblo. Och sagostunderna på Djäkneberget. Mina platser. Och det betyder kort och gott att mitt litterära Västerås – det är ju faktiskt mamma!
Jag är också från Västerås och barnbiblioteket på Köpmangatan var en riktig skatt. Där var jag också ofta när jag var liten. Sagostunderna på Djäkneberget missade jag men minns böckerna från Svalan.
Åhå, vi kanske bibblade tillsammans!