Faye är på väg till Aten för att vara lärare på en skrivarkurs. Bredvid henne sitter en man som börjar berätta om sitt liv. Om sina tre hustrur och om skilsmässorna, lika många. Och när hon lyssnar till hans berättelse låter hon oss lyssna precis på samma sätt. Det pågående samtalet är centralt i romanen. Eller samtalet egentligen… Faye förefaller inte riktigt samtala, snarare fälla någon kommentar som får den som berättar ta en ny väg eller fördjupa sig ännu lite mer.
Under de varma Aten-dagarna möter Faye en rad människor som detaljerat berättar sina historier. Det är förstås alla de som tagit skrivarkursen, men det är också andra som obekymrat sliter upp sina hjärtan och låter Faye bli den gode lyssnaren, hon hör om deras liv och tillkortakommanden. Men hur har hon det själv? Kanske är det just hennes eget trauma som gör att hon inte annat orkar än att registrera och lyssna till de andra. Det blir en kör av röster och berättelser som skapar ramarna, eller kanske konturerna för Faye.
Språket är dels precist, inget svamlande alltså, dels perfekt i så motto att det omöjligt går att läsa snabbt. Fayes iakttagelser och kommentarer är alltid skarpa och tänkvärda, berättelserna så välformulerade att det blir omöjligt att inte stryka under meningar, stanna vid orden, tänka ett tag.
Jag läser någonstans att Cush gett ut ett antal självbiografiska böcker som har blivit mycket uppmärksamma eftersom hon är så öppen och rak i berättelsen. Visst blir jag nyfiken. Men jag tänker också att kanske det är därför hon i den här romanen så tydligt lägger fokus på de andra, inte på berättarjaget.
Kontraster. Rachel Cusk. Utgiven 2015. På svenska 2018 av Albert Bonniers förlag, i översättning av Rebecca Alsberg.