Varför är inte Starlings översatt och utgiven här i Sverige, undrar jag när jag läser. För romanen var en av de bättre på länge. I korta textavsnitt får vi följa ett antal personer i Brighton. Inte särskilt lyckliga människor. En obehagligt stråk av övergrepp löper genom hela boken men jag, som inte orkar med utskrivet våld i böcker, kan läsa det med en klump i halsen snarare än chock och äckel. Genom att röra sig i tiden fram och tillbaka och låta människor få biroller i varandras liv skapar Erinna Mettler ett slags förståelse för hur människor är och hur saker kan bli som de blir. Otroligt skickligt gestaltat och trots att det är många människor som figurerar i romanen är det aldrig svårt att förstå var i tiden man är eller vem personen är i relation till andra.
Vi står på stranden i Brighton och pekar på husen. Är det där han bor, Andy? Vi ryser och ser åt ett annat håll. När vi lite senare sitter i baren på det anrika hotellet Old Ship säger vi:
Älskar feelbad-böcker
Den blev bara bättre och bättre ju längre man läste
Episoden på museet var jättebra
Tandläkarscenen, hjälp!
Väldigt mänskliga öden
Jag som bott här i Brighton känner väl igen mig i stan
Gillade att staden var en karaktär
Mästerlig på att gestalta
Perfekt balans mellan tragik och komik
Skickligt hopknutet utan att det blir krystat
Snygga övergångar mellan de olika berättelserna och personerna
För mycket feelbad
Det var svårt att hålla reda på folk
Skicklig berättare
Slutet var värdigt resten av texterna
Miljöbeskrivningarna var toppen
Jag tyckte mycket om May
Tom the cat påminde mig om livet som kattägare
Komiskt med kvinnan vars husdjur alltid ”förolyckades”
Så svenska förlagen, hallå! Plocka åt er den här romanen nu. Den är så värd det!
PS, läs mer om Starlings hos Enligt O till exempel. Om bokresor och Brigton ska vi prata om i veckan som kommer.