Just när den här bloggyn publiceras sitter vi och frukosterar med Maja Lunde. Hon är i Sverige för att prata om sin senaste roman Blå. Blått som havet, som himlen, som oskulden. Kanske kunde vi kalla romanen Brun som den torkade jorden som är så närvarande. Vattnet är i hög grad frånvarande i romanen. Det är vattnet som man längtar efter, jagar och slåss om.
Med mitt glas vatten – och tacksamhet över det – läser jag Blå tämligen i ett svep. Även om inledningen är något seg blir den snart en bladvändare. Liksom i Lundes förra roman, Binas historia, är det parallella historier från två olika tider. I ett nu, med inslag av ganska mycket då, gör Signe sin senaste, kanske allra sista aktivist-insats. I den andra historien utmålas en framtid där den ökande värmen har torkat ut större delen av jorden. Här möter vi pappan med sin dotter på flykt från sin brinnande stad och hamnar i ett flyktingläger i väntan på mamman och det andra barnet. Just det greppet förstärker insikten av att om vi inte gör något nu så är det denna vattenlösa framtid vi har att vänta. Flyktinglägret är oerhört initierat beskrivet och att läsa om det är obeskrivligt.
Blå kallas för nummer två i klimatkvartetten, och jag kommer fråga Lunde under frukosten om det inte ger press och ångest att ha utlovat flera böcker. I synnerhet när de blivit så omtyckta, lästa och sålda över hela världen. Jag gillade också Binas historia, som var frukostbokklubbens januaribok. Men jag gillar Blå ännu mer. Och slutet. Slutet!
Blå. Maja Lunde. Utgiven 2017. På svenska 2018 av Natur & Kultur, i översättning av Lotta Eklund.
Har Binas historia hemma sedan minst ett år, och måste verkligen läsa den, så att jag kan fortsätta med den här sedan. Jag gillar böcker med viktiga budskap, vilket ju de här två har. Litet glädjande är det att jag faktiskt hört ganska mycket bi-surr i våra lönnar i år. Förra året var det knäpptyst, och självklart tänkte jag på bidöden.
Jag funderar på en liten bikupa, eller i allafall ett insektshotell. Jag har en biodlingsexpert som säger att det inte är jobbigt med bikupa, det som kräver är om man vill skatta honungen.