Peter Handberg reser genom östra Europa på jakt efter det efter det judiska, det som finns kvar efter nazisternas utplåning. På ett vackert återhållsamt språk återger han ögonvittnesskildringar som berättas för honom av de gamla han möter, av de som upplevde andra världskriget, som såg och upplevde.
Upplevelser införlivade i deras personlighet sedan unga år. De har levt ett långt liv efter kriget och till slut till fullo förstått innebörden av sina upplevelser. Jag tänker på nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj Kriget har inget kvinnligt ansikte en bok som låter kvinnliga överlevaren från östfronten berätta många år senare. Starkast är ofta de skildringar som berättas många år senare.
Hur många gånger har inte historien upprepat sig sedan dess runt om i världen? Parallellerna med vår samtid är smärtsamma och många. Nazisterna var inte ensamma, de antisemitiska befolkningarna gjorde sitt till, rasismen segrade när judarna drevs på flykt mot döden.
Boken gör mig ledsen och bedrövad och jag orkade inte riktigt läsa allt, det gjorde för ont. Nog säger det en del om styrkan i framställningen. Som Peter Handberg skriver i sista kapitlet:
”Ibland fick jag för mig att alltsammans bara var ett påhitt. Att en person med sjuk fantasi diktat ihop de här historierna”
Världens yttersta platser är Augustnominerad i faktakategorin. Ett pris skulle vara välförtjänt, en mer än värdig vinnare.
Utgiven på Bokförlaget Faethon 2019.