En djupt mänsklig memoar av en brittisk rättsläkare. Min farhåga att boken främst skulle handla om spektakulära mord kom helt på skam. I en reflekterande text full av vettig intelligens delar han med sig av sig av erfarenheter av allmänt intresse. Hur det är att stå mitt i kaoset efter olyckor och hur svårt det är att förutse vad de beslut som snabbt måste fattas kommer att leda till. Varje katastrof, mord eller dödsfall är fasansfullt, dock kan ingen bortse från de värdefulla erfarenheter som görs. Ett exempel:
1989 kapsejsade en partybåt på Themsen och 51 människor dog, de flesta bara strax över 20. En fruktansvärd och tragisk olycka, med följden att svåra beslut måste fattas där och då mitt i katastrofarbetet, beslut som fick konsekvenser och som ifrågasattes under många år. (Å andra sidan kanske ett annat och motsatt beslut blivit lika ifrågasatt). Med sympati och medkänsla för de drabbade redogör Shepherd sakligt för de erfarenheter man gjorde under arbetet med identifikation och obduktion av de förolyckade och hur katastrofen ledde till både förbättring av katastrofsjukvård och sjösäkerhet.
Andra intressanta ämnen som berörs är hur kriterierna för dödsorsaken plötslig spädbarnsdöd förändrats, hur man upptäcker shaken babysyndrom och varför det var så vanligt med dödligt polisvåld i Storbritannien under en period. De grepp som polishögskolorna lärde ut till unga poliser kunde under vissa omständigheter vara dödliga. Shepherd tog initiativ till en ny utbildning vilket medförde att dödsfall vid polisingripande minskade drastiskt.
Privat levde Shepard och hans fru, också hon läkare, ett liv där de nästan aldrig träffades annat än i dörren där de avlöste varandra. Ett par föräldrar som nog faktiskt lyckades med sitt föräldraskap trots vansinniga arbetstider. De valde barnen och arbetet framför varandra.
Jag läslyssnade till boken via Storytel.
Utgiven på Nona förlag 2019.