14-åriga Pearl bor tillsammans med sin mamma i en bil. Närmare bestämt har hon vuxit upp i en 1994-års Mercury som står parkerad invid en trailerpark i Florida. Modern bor i baksätet medan Pearls utrymme är i framsätet. Pearl är just som en liten pärla i en värld av fattigdom, vapen och den ”låttext-filosofi” som modern skapat. Den skenbart trygga trailerparkstillvaron rämnar dock då en man kommer till trailerparken och tar över Pearls plats i Mercuryn.
Gun. Love är en sällsam skildring från det amerikanska samhällets absoluta botten. Texten är sparsmakad och suggestiv, identifikationen med Pearl omedelbar. Det är märkligt att det går att skriva så vackert och poetiskt om en flicka utan födelseattest, som efter skolan letar skatter på en soptipp, men det gör det. Och det finns vackra saker i Pearls värld; sammanhållningen i trailerparken och mellan fosterbarn, kärleken mellan modern och Pearl.
Romanen kan ses som ett ursinnigt inlägg såväl mot de enorma samhällsklyftorna som råder i USA, såväl som ett inlägg i vapendebatten. Hur barn till fattiga och utsatta föds in i ett droger/fattigdom/vapen- sammanhang. Att socialtjänsten har speciella hem anpassade för barn som upplevt ”skjutningar”.
Jag gav Gun. Love högsta betyg på Goodreads, älskade romankonsten, karaktärsskildringarna och språket. Litteratur när den är som bäst, med skarpsynt skildrade karaktärer att älska och avsky. Att älska naturligtvis Pearl men också den äldre fosterförälder som öppnar sitt hem och ger omsorg åt de barn som kallas ”skjutningar”. Att avsky, den förfärliga tjattrande totalt oempatiska socialarbetaren som skjutsar fosterbarn mot tillfälliga hem. ( Ett lustmord av författaren?)
Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2019, översatt av Niclas Hval.
Ett svar på ”Gun. Love av Jennifer Clement”