”Det är någonting med Strouts karaktärer som gör att jag förälskar mig i dem, de är ofullkomliga, vänliga och ofta lite till åren komna. De är omruskade av livet och underkastade småstadens gåva och förbannelse. Även när Strouts penna är skarp som en skalpell genomsyras texten av värme och medmänsklighet”, skriver Maggan när hon läste Olive Knitteridge för ett par år sedan. Nu har vi läst den nya boken om Olive, Olive, igen.
Ann-Sofie: Jag gissar att din välformulerade uppfattning som citeras här ovanför, fortfarande håller?
Maggan: Ja, precis så skriver Strout och i nya Olive-boken är ju faktiskt åldrande ett genomgående tema.
Ann-Sofie: Jag tyckte precis som du otroligt mycket om första boken om Olive. Strouts sätt att berätta, närmast i novellform, med olika nedslag i människors liv och där Olive inte nödvändigtvis har huvudrollen, det tycker jag är spännande. Här får Olive mer plats än i den första boken, är det inte så? Jag uppfattar att hon kommer till olika insikter nu. Kärvheten finns kvar, men hon betraktar sig själv och sitt liv på det sätt som man kanske gör när man åldras. Hon ser sin egen roll och betydelse i vissa skeenden, till exempel i relationen till sin son. När hon kommer underfund med vilken sorts mamma hon varit, det är så berörande. Nog är den här boken också mörkare än den förra?
Maggan: Den är mörkare, kanske för att den handlar om åldrande. Olive är äldre, hennes livssorger många och hon blir smärtsamt medveten om filosofen Kierkegaards ord: ”Livet måste levas framåt men kan bara förstås bakåt”. Hon upplever ålderdomens förbannelse att stå ensam kvar när vänner och makar dött.
Ann-Sofie: Ja, jag blev oerhört berörd på många ställen, när hon reflekterade över sig själv som mamma och maka. Så insiktsfullt. Men jag måste också säga att det är så intressant att få läsa om människorna runt omkring. De som har bott i staden och lämnat av olika skäl. Jag tänker till exempel på familjen vars hus brann ner. Tragiska inkännande berättelser.
Maggan: Förstår precis vad du menar. Jag älskar hennes sätt att betrakta sina medmänniskor, hennes blick är obarmhärtigt avslöjande men så underbart vänlig och omtänksam. Men det allra sista kapitlet golvade mig, ett så underbart slut på de två böckerna om Olive.
Vill du veta mer om hur vi älskar Elizabeth Strouts böcker? Läs om Olive Knitteridge, Om Lucy Barton eller varför inte Ann-Sofies Love Letter till författaren herself.
Olive, igen av Elizabeth Strout. Utgiven 2019, på svenska av Forum förlag 2020 i översättning av Helena Hansson