”Okej. Vi startar i det faktum att Ulf Lundell har en särskild plats i mitt liv. Jag har alltsedan jag läste Jack första gången (1977, alldeles för ung och fattade för lite) haft honom som min följeslagare, uttolkare och livskamrat oavsett vad Lundell har haft för sig på sin kant. Oavsett vad han sagt och gjort utanför musiken och böckerna.
Det gör att jag alltid är mycket mer sträng när jag läser och lyssnar till honom. Han är min själsfrände men jag vill inte ertappa mig med att glo på hans texter med skimmertonade glasögon och bli hänförd och imponerad och glad på samma sätt som när goda vänner gör något intressant. Jag anstränger mig hårt för att stiga bort från ”känslan av Ulf Lundell” och låta text stå för sig själv. ”
Så inleddes min allra första bloggy om Ulf Lundell, 2010 på OOOFbok. Sedan Jack och LP:n Vargmåne har jag lyssnat på de flesta låtar, läst alla böcker. Gillat somligt bättre än annat.
Jag har alltid hävdat att Lundell är Sveriges bästa samtidsskildrare oavsett om hans utblickar finns i bokform eller i musiktexter. Han sätter fingret i luften och noterar vart vindarna blåser, lägger skarp blick på aktuella diskussioner och debatter.
Nu läser jag Vardagar 3, den senaste i hans dagboksanteckningar. 870 sidor om här och nu, då och sen, detaljerat och välformulerat. Ofta vackert. Alltid skarpt. Han fångar världen, en känsla, ett intryck med några få ord. Han sticker som vanligt upp fingret i luften – sin och vår – och känner av. Gestaltar det exakt.
”För stränghet – min – till trots: det här är bra. Mycket bra.”
Vardagar 3. Ulf Lundell. Utgiven 2020 av Wahlström & Widstrand.