Hejdlös, halsbrytande berättarglädje genomsyrar Hundra år av ensamhet. Förmodligen den mest fullödiga roman som någonsin skrivits och som därtill belönats med Nobelpriset. Varje ord är en pärla, varje formulering genialisk och som en gyllene tråd slingrar sig den drivna berättelsen fram genom ett myller av människor på ett flödande vackert och mustigt språk.
Jo, alltsedan jag läste romanen för första gånger för ungefär 35 år sedan har jag varit fast. Jag älskar berättelsen om de sju generationerna av familjen Buendía som lever, dör och spökar i byn Macondo i Colombias träskmark. Jag älskar den magiska realismen, livsvisdomen, den stilla vanvettiga humorn. Det sägs att berättelsen om familjen Buendía egentligen skildrar Colombias historia och någon gång ska jag fördjupa mig i saken.
Hundra år av ensamhet har varit en storsäljare alltsedan den kom ut 1967. (När det stod klart att Márquez fått Nobelpriset 1982, jublade världen över att det för en gångs skull var en läst och älskad författare som fått priset). Översattes till svenska för första gången 1970 och i år har den kommit ut på nytt i en ypperlig nyöversättning av Lina Wolff. Hon har gjort ett makalöst bra jobb och efter att ha jämfört den världsberömda inledningsmeningen med 1970 års översättning kan jag bara utbrista: Bravo!
Så här lyder inledningen 2020:
Många år senare, när han stod framför exekutionspatrullen, skulle överste Aureliano Buendía minnas den eftermiddag i det förflutna då hans far tog med honom för att upptäcka isen.
När Gabriel García Márquez dog 2014 skrev Alex Schulman en hyllningskrönika i Aftonbladet som ni kan läsa genom att klicka här. Gör det!
Utgiven på Wahlström & Widstrand 2020. Översättning av Lina Wolff.