Ett djupt personligt debattinlägg av den danska ståuppkomikern Sofie Hagen som varit tjock hela sitt liv. Hon dissekerar vår tids sociala smalhetsideal och skjuter det i sank; jag som trodde jag var hyfsat medveten får helt nya insikter. Dessutom får jag skratta en hel del.
Jag har nog aldrig riktigt förstått vidden av hur tjocka människor osynliggörs och förlöjligas inte minst inom populärkulturen. Det sistnämnda tar mig tillbaka till hur man skildrade bla. kvinnor, homosexuella och svarta människor tills för bara några år sedan. Jo, jag vet att det är mycket kvar att göra även där, men vad jag vill ha sagt är att när det gäller tjocka människor, har vi inte kommit någonstans överhuvudtaget!
Att kommentera eller öppet oroa sig för tjocka människors hälsa är socialt acceptabelt. De anses vara ohälsosamma och kosta vården pengar. Att det är en människa och individ man ”fettskamnar” är ingenting som hindrar en glappande käft. När Sofie söker läkare för att få preventivmedel får hon istället en lektion om viktminskning av läkaren. Hon går från läkarmottagningen utan att få råd och recept om det hon kom för.
Under läsningen tänker jag en hel del på min mamma. (Som inte finns mer). Hennes allra finaste komplimang till mig var alltid ” Vad smal du är!” Jo, jag har bantat hela mitt liv med okej resultat tills jag för några år sedan passerade 50 och gav f-n i alltihop. Jag är rundare nu och har fått en del kommentarer kring detta. Bäst minns jag den jämnåriga damen som menande utbrast:
”Du som brukade vara så smal! Själv väger jag precis som när jag bara var 30.”
Jag borde anat allt det som Sofie skriver om!
Utgiven på HarperCollins Nordic 2020, översättning av Rebecka Edgren Aldén. Fint förord av Stina Wollter.