I augusti 1972 kommer Ninni Schulman till världen. Det konstateras att hon har en svår ryggskada och det nyfödda flickebarnet skickas vidare till ett annat sjukhus. Modern får inte följa med utan först tre veckor senare får mor och dotter börja knyta an. En barndom med långa sjukhusvistelser och upprepade smärtsamma operationer tar sin början. Operationerna lyckas bra men den oundvikliga smärtan och hjälplösheten inför ingreppen kommer att prägla den vuxna kvinnan.
I total avsaknad av sentimentalitet delar Ninni Schulman med sig av erfarenheten att vara fysiskt annorlunda. Texten är rak och skenbart enkel på ett sätt som bara en skicklig författare kan åstadkomma. Jag blir intill märgen gripen och helt uppslukad av flickan Ninni och hennes uppväxt, blir i slutet av boken helt till mig av lycka över de två Vasalopp som den över 40-åriga kvinnan klarar av.
Flickebarn nr 291 är både djupt gripande och djupt allmänmänsklig. Jag har förstått att det har varit en svår bok att skriva och jag är tacksam över att jag har fått ta del av Ninni Schulmans erfarenheter. Både mörka och ljusa har de öppnat för något jag, som är långt över 50, inte har någon erfarenhet av. Det finns många livsberättelser i bokutbudet men, ärligt talat, ganska få ger några bestående insikter. Här är det självlysande undantaget.
Utgiven på Bazar Förlag 2020.