Det var som att gå i en uppförsbacke till en början. Distansen till Ava, romanens huvudperson, är påtaglig och jag bryr mig ärligt talat inte särskilt mycket om vare sig henne eller Julian, killen hon flyttat in till.
Det är två saker som ändå håller mig kvar. Hongkong-miljöerna där dramat utspelar sig, kunde gärna få vara mer, och Avas resonerande om språk, hon arbetar som engelsklärare.
Och boken tar sig. Uppförsbacken planar ut när Ava möter Edith och förälskar sig djupt. Ava blir levande, både som människa och romanfigur. Känslor och konflikter uppstår eftersom Ava ändå bor kvar hos Julian, var skulle hon annars bo. Ibland träffas de alla tre och konkurrensen och svartsjukan hos Edith och Julian är påtaglig. Jag lägger på plussidan till ett skarpt och välformulerat språk.
När Edith försvinner ur vardagen blir gestaltningen av Ava distanserad. Trots alla hennes kladdar till förklaringsbrev till Edith är det som att betrakta någon som vänt ryggen åt mig. Det kanske är meningen, men för mig blir det åter en smula uppförsbacke i läsningen.
Edith och Julian. Naoise Dolan, Utgiven 2020, på svenska samma år hos Wahlström & Widstrand, i översättning av Klara Lindell.