Det var ordet Hawaii som fick mig att lystra när Elzas bokhylla presenterade den här boken. Hawaii, hur är det att leva där? Så tänkte jag.
Runt Noa svindlar ett mirakel. Hur han blev till, hur han räddades från hajattacken, hur han lägger handen på något trasigt och gör det helt. Sjuka verkar bli friska, skador verkar läkas, sår försvinner vid hans beröring. Ryktet sprids, folk vallfärdar till hemmet för att träffa honom, mot betalning, och den fattiga familjen får under en tid andra ekonomiska möjligheter. Men det sätter också så stor press på Noa. Och de andra barnen hamnar i skymundan. Vad är de, annat än Noas syskon?
Men det är ändå inte det magiska i den här magiska realismen som gör romanen fantastisk utan just det realistiska. I nedslag genom åren och ur familjemedlemmarnas olika perspektiv löper berättelsen om familjen. Ambitionerna är stora. Konflikterna likaså. Barnen växer upp och lämnar öarna för att hitta nya möjligheter och sätt att leva. Men de återvänder till ön, till hemmet. Som om det aldrig går att vända på något.
Det klassiska sättet att berätta med allas perspektiv och de tydliga tidshoppen är en berättarstil som jag tycker mycket om. Sällan vet jag vad som ska hända, lever bara i romanens universum, förfäras när det går dåligt (ofta) och gläds när det går bra (det händer). Jag läser så att säga med öppen mun och hänförs.
Hajar i räddningens tid. Kawai Strong Washburn. Utgiven 2020, på svenska samma år av Norstedts. I översättning av Andreas Vesterlund.