En sen kväll ringer Alix Chamberlain till sin barnvakt Emira och ber henne att omedelbart komma och ta hand om dottern Briar en stund, för något har hänt där hemma. Emira och Briar går till livsmedelsbutik men plötsligt blir Emira anklagad av den vita säkerhetsvakten för att ha kidnappat barnet. En kille i butiken filmar det hela och vill att Emira ska göra något.
Men Emira är luttrad. Visst var det obehagligt att bli oskyldigt anklagad, men saker som denna händer henne alltför ofta och bara för att vita människor i hennes närhet vill reagera tycker hon det är bortkastat. Här hamnar hon för övrigt ofta. Människor runt henne uppmanar henne att göra si och gör så. Men Emira förefaller i sin vilsenhet ändå mest avspänd, mogen och trygg av alla romankaraktärerna. Ingen kan bestämma över henne. Ingen ska säga åt henne.
Boken tar efter det dramatiska inledningskapitlet en annan väg än jag trodde. Den utvecklar sig i viss mån till ett slags kammarspel mellan Emira, Alix och Kelley. Genom att skifta berättarperspektivet mellan Emira och Alix går händelserna åt oväntade håll, och det gäller ända till slutet. Tydliga vändpunkter gör att man bara måste ”läsa en sida till”.
Jag läser en bok om klass, mer än om hudfärg. Men allra mest läser jag en relationsroman med mångbottnade gestaltning av Emira och Alix. Relationen mellan Emira och treåringen Briar är också enastående fin. Författaren skildrar sina karaktärer med ömhet och utan att moralisera. Även om vi fattar mest tycke för Emira kan man ändå förstå andras taffliga sätt att hantera världen.
Vår bästa tid. Kiley Reid. På svenska 2021 av Albert Bonniers, i översättning av Klara Lindell