Jag hade hjärtligt roligt åt det lustmord på en KBT-terapeut som romanen inleder med! Adina har löpt amok på sin boxningsklubb och av ägaren råtts att ta kontakt med terapeuten Silvana Brattmark,( kan inte sluta skratta åt detta underbara namn). Silvana, som har ett veritabelt helsicke att försöka få Adina att öppna sig och sluta skämta, avbryter till slut behandlingen. Adina har bara sig själv igen med sin undertryckta ursinniga förtvivlan som hon bara kunde få utlopp för på boxningsklubben.
Adina har växt upp i Småland tillsammans med sin ensamstående mor som dog medan Adina ännu var tonåring. Det är länge sedan nu, Adina är över 40, men händelserna under tonåren har präglat hela hennes vuxna liv. Det finns ett ”nutid” och ett ”dåtid” i boken, nutid präglas av dråpligheter och humor, dåtid är en lågmäld skildring av en ensam flicka och hennes uppväxt inom ett frikyrkligt samfund. Inte förrän i slutet av romanen kommer läsaren till insikt om den djupa sorg som Adina bär inom sig.
Jag tänker ofta på Marian Keyes när jag lyssnar till Rachel Molins uppläsning, tänker först att jag förvillas av att Molin läst in flera av Keyes romaner, men det är inte så. Både Keyes och Molin skriver humoristiskt, de betraktar sin omvärld med leende ögon, även när avgrundsdjup lurar i texten. Dungen är kort och gott en enastående debut, rolig, rapp och rå, skriven utan ett enda onödigt ord.
Utgiven på Polaris 2021.
Ett svar på ”Dungen av Rakel Molin”