En roman som droppade ner i min brevlåda med en hälsning från förlaget där det stod så här:
”En relationsroman som bjuder på humor, svärta och hög igenkänningsfaktor!”
Kan bara hålla med, fast för mig dominerade svärtan. Känner igen mig själv, känner igen vänner och bekanta, blir ofta sorgsen när texten väcker minnen.
Boken handlar om Vigdis och Linn, två norska kvinnor i medelåldern. Vigdis, den äldsta, kämpar med sitt döda äktenskap, med frågan om hon ska lämna sin man eller inte. Linn, som är yngre, försöker vara en bra mor till lilla dottern, samtidigt som en ångestkänsla lurar; hon håller på att förlora den skönhet som så tydligt definierat henne som person.
Heidi Lunde skildrar medelklassens kvinnor av idag på kornet. Kvinnor som är uppslukade av arbete och familj med lite tid över till att vila, vara och reflektera över sig själva. Har funderat över varför jag upplever boken som en feelbad? Den innehåller både humor och jag älskar hur den slutar. Kan vara att jag är äldre än Vigdis och Linn och hunnit få perspektiv på det skede i livet där de befinner sig. Jag ser allt så tydligt i backspegeln och undrar, (som så ofta), varför varje generation upprepar den förras misstag.
Utgiven på Bazar Förlag 2021. Översatt av Joar Tiberg