Violeta är till åren kommen när hon sätter sig ner och skriver brev till sin dotterson Camilo i ett försök att ge honom familjens historia. Violeta föddes 1920 och kommer att dö 2020, född under en pandemi och död under en annan. Hon skriver sin historia kronologiskt och aningen redogörande och det är här våra meningar går isär, några tycker det fungerar utmärkt, andra menar att romanen i längden blir platt. Violetas liv, (och släkten de Valles), har minst sagt varit dramatiskt, hon är stark och fri men faller ändå för helt fel man, vilket ger henne många sorger.
Det latinamerikanska land och den huvudstad som nämns i romanen är ej namngivna. Vi anar att Chiles historia sett genom Allendes ögon som vi läser om, hon växte upp i Santiago men tvingade fly vid militärkuppen 1973. Vi gillar hur historien böljar och hur den tecknas genom de många karaktärernas liv och val, vi är alla speciellt förtjusta i Violetas guvernant miss Taylor och hennes partner. Kanske påminner Violeta aningen om Allendes debut Andarnas hus om man betänker släktskildringen, men den magiska realism som utmärker Andarna saknas helt i Violeta.
En fråga som ställs är; har Isabel Allende någonsin överträffat sin världssuccé Andarnas hus? Vi tror inte det, vi minns förvisso romanen Eva Luna och den gripande berättelsen om Allendes dotter Paula som dog alldeles för ung, men vi minns också att vi alltid efter avslutad läsning tänkt att Andarnas hus inte går att överträffa. Jag läste om ”Andarna” för bara ett par månader sedan och till min glädje var den lika fantastisk som jag mindes den, en klassiker alltså. (Sök på bloggen eller gå bakåt på instagram för att läsa recensionen.)
Utgiven på Bromberg 2022. Översättning av Hannan Axén.