De träffas i en samtalsgrupp för separerade. Båda förkrossade och övergivna. Men efter ett halvår bestämmer hon sig för att ändå gå tillbaka till sin man, försöka igen ”eller åtminstone var hon så van vid att älska honom att hon inte orkade sluta”. Han blir kvar i gruppen.
De tycker om att samtala med varandra, betydelsefullt för båda. Så nu ses de på ett kafé i grannskapet. Ofta. Och vi följer dem under många månader och lyssnar på deras samtal. Det handlar om vardagen, om relationer i allmänhet. Deras kanske ännu mer om deras egen vänskap.
De är i takt och i otakt.
Han analyserade henne inte på samma sätt som han förstod att hon hela tiden analyserade honom, som om hon inte klarade av att träffa honom utan att tolka och tyda allt som han sa eller gjorde. Han tänkte på henne i rörelser, i stämningar, i anekdoter.
I början undrar jag om de kommer bli tillsammans. Kommer hon lämna sin man? För hon verkar ändå hela tiden på väg. Trots att hon inte vill bryta ut för sin sons skull. Men det här är ingen vanlig kärlekssaga med ett förutsägbart lyckligt slut. Samtalet är det viktigaste och hur de når och tappar varandra och når igen. Lågmält och dramatiskt på samma gång. Sällan läst något liknande. En lysande berättelse om två människor som har rum för varandra.