Jag har alltid gillat släkten. Har koll på de osynliga band som gör att man hänger ihop med någon brylling i USA och kan rabbla förmödrar ett antal generationer bakåt. Konto hos Riksarkivet har jag haft sen åratal och jag gillar att läsa församlingsböcker och utflyttningslängder
När jag för många år sedan läste Arvedelen av Inger Alfvén ville jag så gärna skriva en egen släktkrönika, för det är ju fint när det blir kött och blod på årtal, platser och egennamn. I Alfvéns roman skildras fyra generationer kvinnor som är bakgrundsgestalter när männen bygger samhället. Jag minns att jag fångades av kvinnornas tillkortakommanden och kamp för att få en egen plats. Den står i bokhyllan, men är inte omläst. Tänk om den inte blir lika bra?
För inte så längesedan läste jag Arvejord av Maria Turtschaninoff, en roman där platsen är central. Nevabacka, i finska Österbotten. En stor stor läsupplevelse att följa människorna på gården vid skogen. Förlaget kallar det episodroman, och den gör nedslag i olika tidpunkter genom historien. Människor dör och föds men förhåller sig till platsen, livet och varandra på ett sätt som är i samspel.
En tredje bok som jag läste med stor behållning är Där rinner en älv genom Saivomoukta by av Pia Mariana Raattamaa Visén. Till byn kommer två människor för att leva och bilda familj Också här får man genom nedslag i tiden följa familjen fram till våra dagar. Här kan man tala om umbäranden. Ett stillsamt t stillsamt med drivet berättande. Att skildra så många generationer med så få ord är skickligt.
Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång som psalmen (297?) skriver. Det är något intressant i detta att man har sin plats i en evig räcka människor på en tidslinje, men att den linjen närmast evig. Hälsar en filosofisk Ann-Sofie och dyker ner i arkiven igen.