Jag har läst allt av Klas Östergren, brukar jag säga. Övertygad om att jag talar sanning. Men går jag igenom hans långa bibliografi ser jag att så är inte fallet. Hans två första romaner Attila och Ismael som kom ut 1975 respektive 1977 läste jag till exempel inte alls och kan inte minnas att någon i bekantskapskretsen gjorde det då. Vi läste i stället Jack (även om jag då var alltför ung för att riktigt förstå och uppskatta den). Sen kom Fantomerna, 1978, och då hade jag fått upp ögonen för Östergren. Den utspelar sig i Paris och Lilla Essingen och ligger just nu på bordet framför mig för omläsning. Kommer den hålla? Troligen.
Gentlemen läste alla 1980 och vi smög omkring vid Hornsgatan 29C. ”Det är där han bor, Henry Morgan”. Efter det tappade jag bort Östergren under flera år. Mitt litterära fokus var någon helt annanstans och först med Under i september hittade jag tillbaka. Romanen brukar sägas vara den tredje i en österlen-svit. Efter det har jag läst de flesta och gillat det mesta. Det är de oväntade berättelserna med reflexer från samtiden, de (ofta) udda karaktärerna, samtalen och betraktelserna och inte minst det precisa språket. Numera kan man dessutom lyssna till böckerna där Östergren läser in dem själv. Det går inte av för hackor.
I går kväll var jag på Södra teatern i Stockholm för föreställningen Östergren om Östergren. Under två timmar samtalar Klas Östergren med sin förläggare Stephen Farren-Lee om sina böcker i synnerhet och litteratur i allmänhet. Samtalet strösslas med musik av Mattias Alkberg och bandet The Bear Band. Så njutningsfullt, roligt, tänkvärt. Så Klas. Östergren.
