Jag tänkte att jag skulle ta och läsa väldigt mycket Åke Smedberg i år. Han brukar beskrivas med ord som lysande prosaist eller främsta novellist. Det lockar. Jag har läst fragmentariskt och sporadiskt genom åren. Jag minns landsbygden, gårdar, fallfärdiga uthus, odlingsmarker och skog. Känslor av förlust, sökande och ensamhet.
Nu kommer hans novellsamling Snö och sparkar mig rakt in i min plan. Sju noveller om relationer där man inte når fram, om kärlek och sorg och längtan efter något annat kanske. Något ogripbart. Som de tre syskonen som letar efter sin mamma, sin barndom, sig själva i alla dokument den nu döda mamman lämnat efter sig. Som Katja och Fredrik, deras nya ojämlika, orättvisa relation nu när Fredrik blivit så sjuk, nära döden. Hur hanterar man det?
Den novell som givit hela samlingen titel, Snö, berör mig också mycket. Den är suddig i konturerna när vi först kastas in i ett minne. Pappan som omkom i en olycka för länge sedan när grustagets sidor rasade in. Nu är de båda sönerna ute och åker, planlöst i barndomstrakterna. De är gamla och det visar sig snart att den äldre brodern som alltid varit klipsk, smart och dominant numera är ”borta i huvudet”. Lillebror har hämtat honom från ett vårdboende och vart de ska någonstans, vad de ska göra är oklart. Det blir både något sorgligt och något hotfullt i deras samvaro.
Och mannen som letar efter sin försvunna tik. Som förlorar också sig själv. Jag blir urkramad av läsningen, känner det han känner. ” Han visste vad som skulle hända. Allt tippade nu, ner mot ett allt större mörker.”
Jag tänker att det skulle nästan kunna vara något som gällde för dem alla i den här boken.
Nu backar jag mig bakåt i Åke Smedbergs författarskap. Det blir ett bra år.