Det charmiga 50-talsspråket ger hela romanen dess karaktär. Jag njuter av att lyssna på 50-talssvenskan och föreställer mig en film med Sickan Carlsson i rollen som huvudpersonen Florence Granat, hängiven deckarrecensent. Florence, eller Florrie som hon kallas, är utarbetad och får rådet av sin läkare att resa söderut. (Jag älskar ordet ”utarbetad”, det är så mycket bättre än ”utbränd”). Hon bokar därför en bussresa till Rom, vilket var ett populärt sätt att resa på den tiden, och snart är hon på väg genom Europa tillsammans med ett antal medresenärer, varav en kanske är en mördare.
Döden tar semester är en hyllning till 50-talets deckare, och eftersom jag främst känner till Maria Lang, tycker jag att den träffar mitt i prick. Gestaltningen av människorna och beskrivningarna av deras kläder är mycket Lang-inspirerade, även om Langs deckare är mörkare och mustigare. Jag antar att boken om Florrie kan betecknas som en mysdeckare, en genre jag oftast avskyr, men den här gillade jag verkligen. Kanske för att den tar mig tillbaka till ett Sverige som inte längre finns och ger en fin skildring av Rom 1956.
Utgiven på Albert Bonniers förlag 2025