Jag tycker mig märka att hundporträtten i den moderna skönlitterära romanen blivit mer djuplodande och insiktsfulla. Ett utmärkt exempel är Benny i John Ajvide Lindqvist skräckroman Himmelstrand. Ett antal husvagnar förflyttas tillsammans med sina boende till en evigt solig plats som ekar av Peter Himmelstrand-låtar dagen i ända. Förvisso finns det även en katt bland husvagnarna men Benny förblir min vovve och favorit.
I Operamopsen finns Malcolm, en äldre mops med en traumatisk valpupplevelse bakom sig. Om ni klickar på boktiteln i föregående mening kan ni läsa mer om den sympatiske Malcolms liv på Östermalm i Stockholm.
Alma-pristagaren, Meg Rosoff skriver om hundarna Sissy och Dante i romanen Jonathan bortom all kontroll. Första meningen lyder ”En dag när Jonathan kom hem upptäckta han att hundarna pratade om honom”. En roman som sätter ord på varför hunden är människans bästa vän. Även här kan ni klicka på titeln och läsa mer.
Håkan Nesser tag steget fullt ut och låter sin hädangångne rhodesian ridgeback berätta i Nortons filosofiska memoarer. Jag älskade Nortons humoristiskt lakoniska berättarstil och dånade nästan när en fellow bokälskare avslöjade att hon träffat Norton medan han ännu var i livet. Själv har jag bara träffat Håkan Nesser. I en artikel i DN berättar Nesser om Norton och hans stoiska lugn. Nesser berättar också att han tror att man kan dela in hästar i två grupper, introverta och extroverta. Kanske djuplodande hästporträtt snart är det nya svarta i skönlitteraturen?
Med vänlig hälsning
The crazy dog lady