Jag är inte infödd stockholmare. Sex år gammal flyttade jag till en av förorterna tillsammans med familjen. Min mamma gjorde en båttur i staden och guiden inledde med: ”som ni alla vet vilar Stockholm på fjorton öar” och när mamma insåg att hon inte alls visste det bestämde hon sig ilsket för att lära sig allt om Stockholm. Sådan är min mamma och hon kan inte bara allt om Stockholm, hon guidade så småningom på flera av de där fjorton öarna. Med en sådan mamma, blir man också en sådan dotter. Jag har ett stort intresse för Stockholm då och nu och läser gärna snygga böcker om staden.
För en tid sedan presenterade Johan Lindberg sin bok Stockholm då och nu. Den innehåller som det ska vara en mängd bra bilder som visar Stockholm då, jämfört med idag. Men det intressanta med den här boken är författaren kliver bakom bilderna och låter personer som bodde på trettio olika platser berätta om hur det var förr. Det är människor som Karl-Väinö Tahvanainen. Han arbetade som informationsansvarig på Telegrafverket och kan en hel del om det mycket spännande och estetiskt lockande Telefontornet som låg på Malmskillnadsgatan. Det är Ella Lindholm som kom till Sverige som krigsbarn 1942 och bodde på Nytorget. Det är Ingegerd Brusewitz som större delen av sitt liv har bott nere vid Hornstull, en gång viktig industridel av Stockholm.
Det är effektfullt med då och nu-bilder intill varandra och det blir fler bottnar i bilderna när man hör de olika människorna berätta om utvecklingen däremellan.
Den här boken gillar förstås mamma. Och den här boken gillar jag. Och den som har minsta intresse av samhällsutveckling och av Stockholm kommer tycka lika mycket om den som vi gör.
Stockholm då och nu. Johan Lindberg. Utgiven av Historiska media 2017.