En kortroman om nödåret 1867 som präglade Finland för lång tid framåt. En mörk roman som formade många och olika tankar hos oss bokklubbare. Vi var alla djupt berörda av fattigdomen, flera av oss tyckte att författaren kunde kortat av sexscenerna och vi tänkte på Vilhelm Mobergs Utvandrarna när vi läste scenen om barnet som äntligen får äta efter en lång period av svält. Trots att det är över 150 år sedan 1867 fann vi likheter med vår tid. Senatorn i boken agerade som vår tids pragmatiska politiker och det var intressant att se hur man värderade tiggare då och jämföra med hur man värderar tiggare nu.
Några positiva röster från morgonens diskussion:
Berörd av fattigdomen, klasskildringen och det vackra språket
Tyckte mycket om boken trots det mörka innehållet
Lyssnade till boken, uppläsaren var jättebra!
Skildringen av människan som snart ska dö var fin
Fann tröst i slutet, ett fint slut på en gripande bok
Skildrade nöden på ett bra sätt
Plågsam läsning
Fångar det mänskliga i nöden
Det fanns trots allt en vilja hos alla att hjälpa varandra, omtanken fanns kvar trots nödenNågra språktankar från morgonens diskussion:
Vi läste den finlandssvenska översättningen eller hur?
Mustigt språk
Hittade inte rytmen i språket
Författaren borde använt imperfekt i berättelsen och presens i drömmarna istället för tvärtom
Kände fysiskt den kalla snön gå genom kroppen under läsningenNågra kritiska röster från morgonens diskussion:
Manschauvinistisk
Retade upp mig på språket
De detaljerade sexscenerna tog för mycket plats
Översatt av Ann-Christine Relander och utgiven av Lind & Co 2016.