En av titlarna som nominerats till Årets bok är Kjell Westös Den svavelgula himlen. Vi var så förvånade att den inte nominerades till Augustpriset förra året för den är verkligen en litterär upplevelse. Vi diskuterade boken både i bokklubben och här på bloggen och jag skrev:
Ja, frågar du mig så skulle jag gladeligen åka till Helsingfors och promenera i spåren av den här romanen också. Det var med en suck jag slog igen boken (eller stängde eboksläsaren då). Det var så bra att vara berättarjagets historia från barndomen ända fram till nutid. Jag tycker framförallt om skildringarna av vänskap som finns. Hur en vänskap kan komma och gå, under några år har man ingen kontakt alls men så ses man av en händelse och vänskapen fördjupas. Som exempel här i boken tänker jag på den mellan berättarjaget och Krite.
Vi tycker att gestaltningen är enastående och Maggan säger också:
Westö är i Sarah Waters klass när det gäller att skriva sexscener, dvs. världsklass. Jag tyckte boken var en bladvändare, språket flöt lätt men var ändå Westöskt innehållsrikt och mångskiftande. Han golvar mig än en gång, jag upplever alltid när jag läser Westö är jag deltar i boken, att jag är där. Kanske för han ofta låter en betraktare minnas tillbaka, förstå och berätta eller som i Hägring 38, läsarna vet att världskriget väntar runt knuten. Karaktärerna har ingen aning.
Så dagens tips: läs romanen!
I bokklubben läser för övrigt 12 medlemmar de 12 titlarna och under sommaren kommer de ge er insikter och åsikter på instagram, ända fram till röstningsperiodens slut.
Kanske måste läsa den ändå! Har varit lite velig för jag har hört så mixade åsikter kring den, men får kanske prova läsa den då 😛
Det är en fantastisk roman,som alltid när det gäller Westö. Men han kanske inte är helt lättläst?
(Ursäkta sent svar)