Jag har aldrig läst skräcklitteratur, bortsett från Eldfödd av Stephen King när jag var kanske 14 år. Egentligen inte av någon
anledning än att genren aldrig passerade mig när jag var ung, på samma sätt som skräckfilmerna gjorde. Och att jag som vuxen inte känt någon dragning till de romaner jag tänkte låg inom kategorin. Till och med har jag tidvis känt skräck inför skräcken, om ni förstår. Men så fick jag frågan om jag ville läsa Offerrit av Johannes Källström och kände plötsligt en liten lust att för en gångs skull läsa något annat än det jag brukar. Och ja, det har inte varit lätt (jag är inte klar ännu), de övernaturliga inslagen har jag svårt att inte haka upp mig på, sucka lite åt och tvinga mig själv acceptera. I början skrattade jag till och med högt och skämdes lite för det som beskrevs, men så funderade jag vad reaktionerna kunde bero på och kom fram till att det så klart handlar om ovana och min fyrkantiga hjärna. Alltså var det bara att fortsätta. Nu har jag en femtedel kvar och störs knappt längre, nu är det storyn i sig jag inte riktigt gillar och språket jag har invändningar mot, men first things first. Det här är ett stort steg, och snart ska jag läsa min nästa i samma i samma genre; Döden på en blek häst av Amanda Hellberg.
det är på morgonen det händer!