Jag har som jag tidigare har skrivit lyssnat på Katarina Ewerlöfs inläsning av Högre än alla himlar. Och jag måste verkligen
erkänna- sällan har jag haft så lätt för att bege mig ut på promenad. Och långt har jag gått också, kanske inte lika fort som vanligt, men ändå. Romanen är verkligen som en tv-serie eller långfilm. Kompisgänget i början av 2000-talet, som driver åt olika håll, men älskar varandra för mycket för att ge upp varandra. Samtal om livet, världen och vardagen. Ibland känns det löjligt och tillgjort hur än den ena, än den andra, efter att ha umgåtts så tätt som de gör, måste fråga varandra saker som borde vara självklara. Det känns liksom som att de bästa vännerna egentligen är ytligt bekanta, och bara ihopsatta för att det ska vara ett intressant experiment för oss läsare. Och ibland blir är det riktigt intressant, ofta bara märkligt. I tre böcker ska vi få följa gänget, och hur negativ jag än låter nu kommer jag aldrig kunna hålla mig ifrån att läsa eller lyssna på de kommande två.
Jag tror att jag har fått mer ut av romanen för att ha lyssnat på den, istället för att läsa. Förmodligen för att Ewerlöf gör det briljant. För att glömma den dödstrista motionsslingan är den perfekt. Som att fördriva tiden med eftermiddagsrepriserna av Beverly Hills när man var sjuk och hemma från skolan på Högstadiet.