Det är som att läsa snabba andetag.
Är du ensam? Är du ensam eller finns det en man vid din sida? Någon som tålmodigt baddar din panna, håller dig i handen, frågar om du vill dricka något, en man eller kanske ett barn?
Vincent har fått ett brev från kvinnan han en gång älskade. Älskar? Hon dör, skriver hon, och ber honom att komma och säga farväl. Vi följer honom i bilen på väg till Geneviève och han låter deras gemensamma tidigare liv passera revy. Vem ska han få träffa? Hur ska mötet bli efter alla dessa år. Och jag förstår att de lämnade varandra för att något ohyggligt hände. Det fanns ett barn. Ett barn som försvann och som aldrig återfanns.
Hur länge stannar hennes doft kvar i ett tyg? Hur länge tar det innan den också försvinner?
Vincent kommer fram och hittar Geneviève så oerhört sjuk. Men hör här när han frågar henne om var alla böcker tagit vägen:
Ett femtontal… Jag har bara behållit de nödvändiga böckerna. De som hjälper mig att leva.
Det här är nog en av de vackraste romaner jag läst på länge trots det tragiska. Det är kärlekshistorien, det försvunna barnet och den sjuka Geneviève som är så sorgligt och när det framförs med de vackraste formuleringar blir det bara starkare och mer ohyggligt.
Och frågan är om inte romanen finns bland de femtontal nödvändiga böcker jag skulle behålla.
Eftersom ingenting varar. Laurence Tardieu. Utgiven 2006. På svenska av Oppenheim förlag 2012