När jag slår samman boken har närmare hundra år passerat. Inte bara i berättelsen utan också i språket. Från 1924 när Alvar träffar den osöta Albertina
Albertina Brunnberg heter jag. Gick hit ikväll med en kolare. Men han har väl stuckit hem. Eller rasat ikull nånstans, han var gali full.
Tills nutiden när dottern Saga Silver firar 80 år. Språkets förändring i takt med tiden imponerar. Trakten likaså. Ändå känner jag stråk av besvikelse. Det är i mångt och mycket sorgliga berättelser som berättas om Saga och hennes barn. Men det blir stundtals lite tjo-och-tjim i intrigen. Jag får för mycket distans till alla inblandade. Margona som blivit antikhandlare, Sölve som bor kvar i trakten med fru och barn, Sonny Boy, en bygdens son som super för mycket och har sin mammas hjärta i handen. Alla cirklar de i och kring Eriksfors, den lilla bruksorten i Västmanland.
Författaren kan sin trakt och vischans regler, ljud och umbäranden är välberättade och exakt avlyssnade. Men Västmanland in my heart till trots, det blir en saga jag läser, och kanske är det därför jag står utanför huset Löftet och glor in genom fönstret och önskar att jag kunnat kliva på.
Porslinsfasaderna. Sven Olov Karlsson. Utgiven av NoK 2013.
Tidigare om Italienaren och Amerikahuset.