Där vid en liten parkväg mellan riksdagshuset och Brandenburger Tor låg denna stilla plats. Jag tänkte förstås, som jag så ofta gör, på Miriam från Majgull Axelssons fantastiska roman. En lågmäld ton ljöd runt dammen och de omgivande träden var vinterkala. Jag tänkte på Miriam som egentligen hette Malika, på hennes älskade lillebror Didi som var en av de som mördades och jag tänkte på Else som räddade Malika-Miriam. Jag tänkte också på den gåva av medmänsklighet som skönlitteratur kan skapa. Majgull erhöll mycket välförtjänt Bokbloggarnas litteraturpris 2014 för Jag heter inte Miriam.
