Igår 30 grader och solstolsläsning. Idag 18 och storm. Men läsa i juli går ju oavsett.
I juli 2008 läste jag under en helg My Paris av Gail Scott. Jag har glömt bort den. Däremot minns jag mycket väl Oscar och den rosa damen av Eric-Emmanuel Schmitt. Och har läst den flera gånger. Dessutom introducerade jag Mircea Cartarescu i mitt liv med Orbitór – vänster vinge. Första i en trilogi och jag trodde vi var vänner för livet. Men jag läste aldrig vidare.
I juli 2009 drack jag littslattar* – dittills ej avslutade böcker – som
nr 7628. Dannyboy och kärleken är som en fickplunta kittlande mouss-vin intagen i smyg under guidad stockholmspromenad. Lättdrucken med sina mot tungan träffsäkra bubblor. Svag eftersmak.
nr 70558. Fågeln som vrider upp världen. En komplex och vällagrad Glenfiddich med lång och kvardröjande eftersmak och ”Du skulle bara veta hur många människor som har passerat revy och hur många underliga händelser som avlöst varandra. Det är så mycket som har hänt att jag blir alldeles snurrig om jag försöker tänka på allt i tur och ordning. Men tar man ett steg tillbaka och betraktar det hela ser man att det finns en röd tråd som löper genom allting.2
Nr 4426. Saturnus ringar. I solstolen, i hettan, med en hjärna som går på lägsta fart dricker jag ur det sista och den är mycket stor, ett rödaste chateau-vin alldeles alldeles för fin i stunden.
I juli 2010 läser jag också för första gången Per Hagman och lovar:
Jag vet inte om det är alla. Jag vet inte om det är rätt utgivningsordning heller. Men jag vet att jag just läst ut Vänner för livet – den senaste i raden – och att det är en roman som är riktigt riktigt bra. Och det gör att jag gärna vill läsa mer av Per Hagman.
Det har jag inte hållt.
I juli 2011, den nästsista månaden för OOOF bok, läste jag Strandmannen av Peter Kihlgård. Boken hade stått i många år i mina hyllor (och står kvar för mina barn att göra vad de vill med när jag är död). Den är underbar.
I juli 2012 låg jag på en het brygga på Røst i Norge och läste Och i wienarwald står träden kvar. Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz.
Jag läser dem tillsammans. I solskenet om dagarna. På bryggan. Något annat känns omöjligt. Varje bok bär sig själv helt och hållet. Men tillsammans blir det något ännu mer.
Helt oförglömligt.
I juli 2013 läste jag lika underbara Vattnet i mars och blev så entusiastisk att vi fick till en bokfrukost med Mikael Fant på bokmässan samma år.
Förra årets juli blev det också 3 dagars solstolsläsning med tre böcker. Sommaren före mörkret av Doris Lessing som hade ett intressant tema skriver jag. Vilket då? Minns inte alls boken annat än att jag somnade av den. Det gjorde jag däremot inte av Patient av Ben Watt. Så bra bok om sjukdom med memoariska utblickar och poetisk konkretion. På bibblo sprang bokstavligt talat på Spellmans arkiv av Lisa Lutz. En deckar-roman, rolig på ett sätt som passar mig på pricken och allt är synnerligen underhållande. Jag sträckläste och somnade inte en enda gång.
Årets solstolsläsning? Det får bli en annan bloggy.
– – –
Begreppet ”druckna littslattar” myntades av Caroline på saligen insomnade bloggen Tchopitoulas