Jag läser Livet enligt Hildy Good.
Som handlar om Hildy (!) vars efternamn inte särskilt väl överensstämmer med hennes liv. Eller? Hennes karriär som fastighetsmäklare går knackigt trots att hon är riktigt riktigt bra. Men objekten är få i den lilla landsortshålan staden hon lever i. Konkurrensen hårdnar. Andra mer snofsiga firmor är gärna där och snor åt sig husen som Hildy så mycket bättre skulle kunna sälja.
Tonläget är högt. Språket tufft. Äktenskapet är avslutat sedan länge. Relationen med döttrarna begriper jag mig inte helt på. De är tuffa, krävande och moraliserande. Så (åter-)uppstår en fling med ortens alltiallo-entreprenör och kanske skulle det kunna bli ha blivit något. Om det är för att hon faktiskt inte är kär eller om hon är förstörd av sitt drickande, vem vet.
För det var just det. Spriten. Den har Hildy visserligen lagt ner. Nuförtiden dricker hon bara vin. I mängd. Och fyllorna ökar dramatiskt inklusive minnesluckorna. Hon resonerar:
Är en blackout verkligen blackout om ingen finns där som kan bekräfta den? Inte ens man själv? Nej, anser jag. Det är som med trädet som faller i skogen. Vem bryr sig? Men de flesta kvällar dricker jag bara ett par glas. Jag har kommit att älska mina enpersonsfester på kvällarna.
Ofta blir jag irriterad på romanfigurer som inte ”gör något åt sitt liv”. Men så tycker jag inte om Hildy Good. Jag gillar henne. Romanen är sannerligen inget romantiserande gulligull men heller ingen bottenlös nattsvart skildring av drickande kvinna. En berättelse rakt av helt enkelt. Så här är livet. Enligt Hildy Good.
Livet enligt Hildy Good. Ann Leary. Utgiven 2013. På svenska (i översättning av Yvonne Hjelm) 2015 av Massolit förlag.