Författare: Ann-Sofie Lindholm

Publicerat

Otrygg av Anna Järvinen

Jag gillar berättelser om maktbalanser som ändras och så läser jag Anna Järvinens självbiografiska roman Otrygg. Huvudpersonens mamma har kommit till ett hem för ”minnessjuka”. I tillbakablickar får man följa deras relation. I barndomen, under uppväxten Och nu. Allt har blivit annorlunda nu. Eller? Är det sjukdomen som gör hennes mamma stundtals snäll och omtänksam? För att betrakta det som äkta kärlek har dottern svårt att göra. Varför nu, liksom.

” Mammas rygg och introverta steg bort. Jag går helt sönder. Aj det gör jätteont. Ingen verkar märka.”

Så upplever dottern sin barndom och sin relation till mamman. Den bortvända ryggen och en ständig längtan efter henne. Trots att mamma var där, var hon ändå inte medveten om vad dottern behövde av kärlek och uppmärksamhet.

När berättarjaget träffar en man tar rädslan för övergivenhet sig nya uttryck; ” Hur har jag, efter att ha bott själv i trettio år, hamnat i en situation där jag tycker mig bli övergiven när han åker iväg och jag blir själv”, frågar hon sig.

Vi rör oss i olika tidplan, då och nu, i tämligen fragmentariska anteckningar och utblickar. Det är inte så svårt att hänga med, tillbakablickarna försätts med årtal, ändå blir det lite rörigt. Jag ser inte linjen, om det nu ska vara någon. Kanske mer ett utforskande i cirklar.

”Det är som att jag står vid en avgrund och det är ett schakt ner i berget och bara hårt och kallt på alla sidor och jag måste akta mig så jag inte ramlar ner.”

Mot slutet av boken hämtar dottern hem sin mamma för en frukost, anstränger sig så mycket för att det ska vara fint och gott,  för att göra mamma glad. Mamman säger ungefär att ”jo, Anna vill visst att jag ska vara glad.” Och besvikelsen är där. Inte ens nu.

”Så hon visste. Hon förstod. Att jag gjorde allt för att hon skulle må bra och vara lycklig. Och hon avstod från att ta del av det.”

Så hårt och kallt på alla sidor.

Otrygg. Anna Järvinen. Utgiven hos Förlaget M 2025. Det väldigt talande omslaget är gjort av Linn Henrichson med utgångspunkt från en bild i Anna Järvinens familjealbum.

Publicerat

Bokfrukost om Syskonen av Brigitte Reimann

Härom morgonen var det frukostbokklubb om Syskonen av Brigitte Reimann. Romanen som utspelar sig några dagar under våren 1961 blir ett intressant tidsdokument då Reimann skrev romanen redan 1963. Hon bodde och levde i Östtyskland och när romanen gavs ut var det i en censurerad/reducerad version. Men nu har vi alltså fått en komplett roman, i svensk översättning.

Berättarjaget är en ung konstnär, Elisabeth, som ställs inför att hennes älskade bror tänker fly över till väst. Hur kan han? Både att lämna henne och att lämna det enda rätta samhället är ett stort svek. Om inte annat borde han tänka på hur staten gett honom ett bra liv, bekostat hans utbildning, menar hon. Elisabeth tar sin pojkvän till hjälp och försöker övertyga brodern att stanna kvar. En intensiv, känslosam och bråkig roman med en dialog med personliga synpunkter varvade med väldigt politiska argument.

* Elisabet har verkligen en orubblig livssyn och tro på sitt samhälle.
* Flyr Uli till väst? Jag tycker slutet är oklart.
* Han stannar. Det tycker jag är tydligt!
* Syskonens relation är intim. Jag tycker den är obehaglig.
* Jag hade nog förväntat mig mer, ja dramatik kanske.
* Helt ärligt tycker jag att romanen är rätt trist.
* Jag skulle vilja veta vilka delar som inte kunde vara med i romanen, då 1963.
* Nog skulle det vara roligt att läsa mer av författaren!

Publicerat

Den enda vägen är upp, baby

Nu har jag läst Den enda vägen är upp, baby av Jenny Aschenbrenner. Vi möter huvudkaraktären direkt, nämligen förorten i norra Stockholm, med sina höghus, slitna parkbänkar och ungarna som driver omkring i en samfällig skock. Här växer Erika och Petra upp, men någonstans i vuxenblivandet löses deras enighet upp och de går åt olika håll.

Så får Erika veta att Petra dött och mamman vill gärna att Erika kommer ut till henne och hälsar på. Och inom den ramberättelsen får vi genom olika tidslager och berättarperspektiv en berättelse om de två kompisarna. Här hörs ungarna, mannen med dalmatinern som flytt undan världskrigets katastrofer, kören av grannar som anonymt pladdrar på med tankar och åsikter. En omskakande hemlighet ligger och pyr i bakgrunden.

Det här är bra och jag tycker mycket om boken. Skildringen av förorten är skarp och tydlig. Jag tycker om Erika, och när hon med sitt spädbarn i famnen åker ner till Paris för att träffa Paula igen är det så naivt och ömsint. Avslutningen när hon närmar sig barndomens konkreta höghusport via prokrastinerande omvägar är underbart obehaglig.

Den enda vägen är upp, baby. Jenny Aschenbrenner. Utgiven hos Norstedts 2025.

Publicerat

Väggen av Marlen Haushofer

Lundströms bokradio bokcirklar om Väggen, ett samtal som många av programmets lyssnare önskat. Det var länge sedan jag läste boken, och eftersom jag inte är någon omläsare av rang (se här) så letade jag fram en bloggy från 2007 ur gömmorna:

Hon har följt med sina goda vänners jaktstuga i bergen. En kväll åker vännerna till byn men själv bestämmer hon sig för att stanna kvar i stugan. Senare kommer hunden Lo springande tillbaka men först morgonen därpå begriper hon att något har hänt. Hon tar hunden och promenerar ner från berget och plötsligt slår hon emot något ”svalt och glatt”. En vägg, osynlig och omöjlig att forcera. Oändligt lång är den. På andra sidan ser hon en man som står som förstenad. Hon inser att han är död. Vad har hänt?

”Jag antog att den var ett nytt vapen som någon av stormakterna lycksts hemlighålla – ett idealiskt vapen, som lämnade jorden oskadd och bara dödade människor och djur.”

Flera år senare börjar hon skriva ner ”sin redogörelse” och det är den vi får läsa. Boken skulle på ett plan kunna vara en traditionell robinsonad. Berättarjaget lever ett inrutat liv med hunden, katterna, kon och så småningom kalven. Odlar, samlar, jagar.

”Jag arbetade med vedhuggningen fram till slutet av augusti. Mina händer blev slutligen vana vid det. De var alltid fulla av stickor, som jag varje kväll tog bort med en pincett. Förut hade jag plockat mina ögonbryn med pincetten.”

Det som gör redogörelsen så obehaglig är att berättaren återger vad hon under åren gjort tillsammans med djuren på gården, samtidigt som hon berättar i en nutid där saker radikalt förändrats. Det leder till att det hela tiden vilar ett hot som förstärker berättelsen.

Romanen har också den existentiella aspekten av frågan om vad det är att vara människa. I den skenbart lugna berättelsen finns många tillfällen att fundera över det.

Är det en hoppfull bok? Slutar den gott? Välj själv.