Aldrig färdig av Vivian Gornick

Nu blir det ett möte mellan en obotlig omläsare (Gornick) och en läser en gång-läsare (jag).

Jag läste Kerstin Ekmans bok Min bokvärld förra året, en annan omläsare. Djupa initierade redogörelser för böckerna hon läst och läst om, hur hon tyckte etc etc. Ändå tröttnade jag. Trots att jag gillar Kerstin Ekman, trots att jag gillar böcker och läsning. Det var ändå som att det fanns ett filter mellan mig och texterna. Jag kan inte riktigt sätt fingret på vad det var, men det kändes på något vis att det kunde ha varit vem som helst som skrivit dem. Troligen är jag bara orättvis och att det helt enkelt berodde på mig. Att jag inte var mottaglig, villig:

Så skriver Vivien Gornick i sin bok Aldrig färdig, och jag tänker på att det var det som hände, att jag inte var mottaglig just då. Men den här gången, när jag läser Gornick, är det annorlunda. I sin bok berättar hon om olika läsningar, omläsningar, böcker och författare som varit och är viktiga i hennes liv. Utöver det för hon en samhällelig diskussion, hon placerar sig och verken i både en dåtida och samtida kontext som jag tycker är intressant.

Och här får jag en ytterligare dimension. Det är som om Gornick berättar för mig. Hon berättar om hur och varför böckerna är betydelsefulla för just henne, inte bara hur verket och dess deltagare är framställa och gestaltade. Och också hur det inte längre är det. Hur det känns.

Och omläsningar då, huvudfokus, att aldrig vara färdig med en bok. Hur en bok är så olika beroende på när och i vilket sammanhang man läser den. Gornick läser om, inte bara en gång utan många gånger under sitt liv, och hittar nya saker och budskap i böckerna. Och också sin egen livshistoria.

Själv läser jag så gott som aldrig om. Jag kan räkna upp de böckerna på ena handens fingrar. En vän har alltid uppmanat mig till omläsning därför att detta att läsa om böcker gör att man kan få en helt ny läsupplevelse vid omläsning därför att man inte behöver lägga vikt vid ”hur det går”. Det vet man ju då. Så istället kan man njuta av språk, intrig eller vad det boken säger en på ett helt annat sätt därför att man själv har utvecklats. Just som Gornick säger. Att man förstår böckerna på ett helt annat (inte nödvändigtvis bättre men annat) sätt.

Tja, jag tjusas verkligen av denna omläsares intressanta bok. Och vem vet, kanske blev jag omvänd och börjar med omläsningar. Vad tror ni?

Aldrig färdig – en obotlig omläsares memoarer. Vivian Gornick. Utgiven på svenska hos Natur& kultur 2025 i översättning av Maria Lundgren.

Bokfrukost om Tänkarens testamente

Vad var en tänkare? Det resonerar vi om på morgonens bokfrukost. En intellektuell filosof å ena sidan, men också det som vi idag betraktar som vetenskapsman eller forskare. I Tänkarens testamente möter vi just en tänkare, en ung man som först verkar ha sin, inte så lockande, framtid utstakad. Men så ärver han pengar, blir ekonomiskt oberoende och kan ägna sina dagar åt att resa runt i Europa, tänka kring och undersöka det som får hans intresse. När han efter en serie händelser ställs inför en mekanisk docka slås han av att människokroppen kanske är som en maskin. Och snart erfar han själv att människan också har en själ. Men var finns den? Frågan ställs på sin spets den dag hans dotter blir sjuk.

Vi enas om att det här är fantastisk och särskild bok och säger:
* Han ställer samma frågor som vi ställer oss i dag. Romanen blir allmängiltig.
* Jag tänker på AI. Boken känns framtidsbetonad.
* Vad vi uppfattar som sann kunskap ändras eller får fler lager ju mer vi lär oss, upptäcker.
* Han är asexuell.  När han är ung och går på en jesuitskola kan han känna attraktion till någon av de andra pojkarna. Men det kroppsliga är förenat med enorm vämjelse.
* Vilket språk. Så skarpt och tydligt.
* Ja, mustigt språk. Tydligt och fullt av alla sinnen. Som läsare känner man med alla sinnen vad berättaren erfar. Inte minst det motbjudande och äckliga.
* Jag kan inte låta bli att googla upp vissa saker.
* Kanske lånar berättaren drag av Descartes men han ÄR inte Descartes.
* Otroligt skicklig författare! Vilken bok!

Tänkarens testamente. Jessica Schiefauer. Utgiven hos Romanus och Selling 2024

Allt är i oordning i Alltings ordning

Jag måste börja med omslaget av Sigge Kühlhorn. De tydliga uppdelade rutorna som var och en innehåller ett ting. Nog ser det ut som om alltings ordning råder. Men tittar man närmare ser man att lampskärmen är fransig, frukten rutten och gosedjuret, är det inte väl anfrätt? Mycket snyggt och ger en bra bild av vad som komma ska: En så berörande, sorglig och bitvis obehaglig bok.

Huvudpersonen arbetar som tolk i Strasbourg men uppmanas av sin bror att komma hem till Sverige och hjälpa mamman som är sjuk. Med viss tvekan men ändå pliktskyldigt åker hon hem, och installerar sig i ett av alla de rum som finns i mammans hus. Och överallt, saker och smuts. Ingenting slängs utan staplas och lagras varhelst det finns en plats. Också människor verkar mamman samla på, genom alla år har det kommit och gått folk i de här rummen och lämnat spår efter sig.

Som barn accepterade syskonen detta galna samlande, eviga jakt på extrapriser, 2 för 1. Mamman var så upptagen av sig själv att hon egentligen aldrig ser dem. Glömmer, struntar i, har annat för sig. Brodern lämnar alltsammans, det är det bästa säger han (samtidigt som han uppmanar sin syster att göra sitt …) Och systern är ambivalent. Plikt och skuld och längtan och önskan. ”Hon har lärt mig att inte behöva ett hem, men en tyngdpunkt har börjat växa i mig, En känsla av tillhörighet eller om det är längtan, hur vet man?”

Det kluvna är på ett vis obegripligt: ”Jag vill inte åka härifrån, lämna hemmahörigheten. Jag längtar tillbaka till Strasbourg, livet där med sina tydliga ramar. Mitt alldeles egna. ” Samtidigt förstår jag henne. Man kan stå utanför som läsare och säga att mamman är ju inte klok, bara gå. Gör som din bror och lämna det här. Men det går ju inte. Skulden skulle vara där direkt. Och längtan. Att lämna och tro att man blir fri, nej så fungerar det inte.

Kanske något om språket till sist. Det finns en helhet och en framåtrörelse i berättandet. Orden och meningarna är stundtals hackade till enskilda element vilket gör att jag läser sakta. 170 sidor, ja det är mycket att smälta.

Alltings ordning – en familjearkeologi. Magdalena Sørensen. Utgiven 2024 hos Natur & Kultur

Snö av Åke Smedberg

Jag tänkte att jag skulle ta och läsa väldigt mycket Åke Smedberg i år. Han brukar beskrivas med ord som lysande prosaist eller främsta novellist. Det lockar. Jag har läst fragmentariskt och sporadiskt genom åren. Jag minns landsbygden, gårdar, fallfärdiga uthus, odlingsmarker och skog. Känslor av förlust, sökande och ensamhet.

Nu kommer hans novellsamling Snö och sparkar mig rakt in i min plan. Sju noveller om relationer där man inte når fram, om kärlek och sorg och längtan efter något annat kanske. Något ogripbart. Som de tre syskonen som letar efter sin mamma, sin barndom, sig själva i alla dokument den nu döda mamman lämnat efter sig. Som Katja och Fredrik, deras nya ojämlika, orättvisa relation nu när Fredrik blivit så sjuk, nära döden. Hur hanterar man det?

Den novell som givit hela samlingen titel, Snö, berör mig också mycket. Den är suddig i konturerna när vi först kastas in i ett minne. Pappan som omkom i en olycka för länge sedan när grustagets sidor rasade in. Nu är de båda sönerna ute och åker, planlöst i barndomstrakterna. De är gamla och det visar sig snart att den äldre brodern som alltid varit klipsk, smart och dominant numera är ”borta i huvudet”. Lillebror har hämtat honom från ett vårdboende och vart de ska någonstans, vad de ska göra är oklart. Det blir både något sorgligt och något hotfullt i deras samvaro.

Och mannen som letar efter sin försvunna tik. Som förlorar också sig själv. Jag blir urkramad av läsningen, känner det han känner. ” Han visste vad som skulle hända. Allt tippade nu, ner mot ett allt större mörker.”

Jag tänker att det skulle nästan kunna vara något som gällde för dem alla i den här boken.

Nu backar jag mig bakåt i Åke Smedbergs författarskap. Det blir ett bra år.