Jag cyklar och läser: När vi möts igen

Jag läser väldigt gärna utomhus. I korgen på cykelns pakethållare lägger jag, allt beroende på årstid, en hap, vilket är en stor mysig sjal från Shetland, ett sittunderlag, ganska fult och möjligen, typ nästan aldrig, ett äpple. Och så en bok.

Boken jag tar med på dagens utflykt är När vi möts igen av Emma Straub. Titeln beskriver förvisso vad boken handlar om, en kvinna som på sin födelsedag återigen möter sin pappa, men den låter så romantisk, eller? Det är onödigt eftersom boken inte är det och kanske skrämmer bort somliga läsare. Och det är synd för det här är verkligen en bra bok!

Cykelturen har jag gjort många gånger förut. Årstaviken runt, alltså. Den har både stadsmiljö och vild natur, många vackra platser – och är förvånansvärt kuperad, tänker jag när jag flåsar med cykeln upp för ännu en backe.

Jag tror jag är på södra sidans högsta punkt när jag stannar för att läsa. Där finns en bänk med en vacker utsikt över vattnet och jag ber om ursäkt att jag inte bevisar detta med en bild! Några kapitel senare tittar jag upp igen och funderar: Vad skulle jag göra om jag vaknade upp en morgon i min barndoms säng och det är min sextonde födelsedag? Tanken är inte ny. Har man läst en time travelling-roman har man definitivt funderat på saken, om än kanske inte på så precis exakt dag. Det händer huvudpersonen Alice och även om hon helt naturligt först reagerar som om hon blivit galen kommer hon hantera situationen och inse vad som händer. Hennes liv är väl sådär, tycker hon eftertänksamt på när hon fyller fyrtio. Lite småtrist och många saker som inte blivit av. Vad hade hänt om jag sagt ja och inte nej? Gått dit och inte hit? Bytt jobb och inte stannat kvar. Så när Alice gång på gång får vakna upp till en ny födelsedag får hon kliva in i alla de olika möjliga världar som kanske skulle ha uppenbarat sig om valen gjorts annorlunda. Och vid varje givet tillfälle får hon också träffa sin pappa, och fördjupa relationen med honom.

Jag slår ihop boken och sätter mig på cykeln igen. Nerförsbacke ända fram till Liljeholmen i princip. Vid kajen är det svinkallt och blåsigt. Så jag trampar mig vidare. Nästa stopp blir på andra sidan viken, nere vid vattnet där vinden är betydligt lugnare. Oavsett tid på dygnet är det alltid mycket folk på den här sidan. Inga problem att koncentrera sig för läsning ändå.

Alice kan det mesta om tidsresor. För till saken hör att hennes pappa skrev en fantastisk bok om just tidsresor som sedan blev tv-serie. Så när hon frågar sig om det handlar om maskhål, loopar, om det är som Peggy Sue eller Tillbaka till framtiden är hon inte ute och cyklar.

Trots att time traveling som fenomen inte är nytt i berättelser experimenterar Straub med det i sin bok. Vändningarna är överraskande vilket gör boken oförutsägbar, väldigt viktigt. Och trots att Alice prövar på alla olika möjliga universum så väljer hon till sist att landa i något som inte just är något happy end. Det gillar jag också.

Så, när jag gör mitt sista lässtopp bestämmer jag rekommenderar den här boken till vem som helst egentligen. Till en pappa eller en dotter, till en som inte läser så mycket, till storläsaren som alltid letar efter något nytt och intressant. Min cykelrunda är förresten slut nu. Jag också.

När vi möts igen. Emma Straub. Utgiven 2022. PÅ svenska 2023 hos Bookmark i översättning av Cecilia Berglund Barklem.

Klas Östergren

Jag har läst allt av Klas Östergren, brukar jag säga. Övertygad om att jag talar sanning. Men går jag igenom hans långa bibliografi ser jag att så är inte fallet. Hans två första romaner Attila och Ismael som kom ut 1975 respektive 1977 läste jag till exempel inte alls och kan inte minnas att någon i bekantskapskretsen gjorde det då. Vi läste i stället Jack (även om jag då var alltför ung för att riktigt förstå och uppskatta den). Sen kom Fantomerna, 1978, och då hade jag fått upp ögonen för Östergren. Den utspelar sig i Paris och Lilla Essingen och ligger just nu på bordet framför mig för omläsning. Kommer den hålla? Troligen.

Gentlemen läste alla 1980 och vi smög omkring vid Hornsgatan 29C. ”Det är där han bor, Henry Morgan”. Efter det tappade jag bort Östergren under flera år. Mitt litterära fokus var någon helt annanstans och först med Under i september hittade jag tillbaka. Romanen brukar sägas vara den tredje i en österlen-svit. Efter det har jag läst de flesta och gillat det mesta. Det är de oväntade berättelserna med reflexer från samtiden, de (ofta) udda karaktärerna, samtalen och betraktelserna och inte minst det precisa språket. Numera kan man dessutom lyssna till böckerna där Östergren läser in dem själv. Det går inte av för hackor.

I går kväll var jag på Södra teatern i Stockholm för föreställningen Östergren om Östergren. Under två timmar samtalar Klas Östergren med sin förläggare Stephen Farren-Lee om sina böcker i synnerhet och litteratur i allmänhet. Samtalet strösslas med musik av Mattias Alkberg och bandet The Bear Band. Så njutningsfullt, roligt, tänkvärt. Så Klas. Östergren.

Bokfrukost om Verkliga brott av Denise Mina

Höstens tema för frukostbokklubben är färger och kanske fick vi töja lite på gränserna när vi valde den här romanen av vår älsklingsförfattare. Men grått Glasgow och grönt Skottland tycker vi räcker långt!

Utgångspunkten drar sannerligen igång historien . Anna som gärna lyssnar på spännande true crime-poddar får veta att en gammal bekant mördats i en båtolycka. Just som hon drar efter andan efter det beskedet meddelar hennes man, med resväskan i hand, att han tänker lämna henne eftersom han har en relation med Annas bästa vän. Vilken mardröm! Nu visar det sig dessutom att Annas bakgrund inte överensstämmer med den identitet hon lever med nu. Och när hon fångas på Twitter-bild blir hon utsatt för stor fara. Spänning till sista sidan.

Vad sa vi?

– Hon kan verkligen skriva, Denise Mina. Så välskriven och driven thriller.
– Det är bra att den utspelar sig långt härifrån. Många spänningsromaner är som att läsa fördjupningar av dagstidningarna. Man får bara ångest.
– Den har driv rätt igenom, ända till slutet. Vad säger man, bladvändare?
– Men hur kan Anna klara allt? Det är ju inte så att hon har gått någon agent-skola precis. Men hon kan slåss och avvärja knivdåd hur lätt som helst.
–Just som man tror att man fattat något händer något annat som gör att historien tar sig en helt ny vändning.
– Nja, jag är mer ljum faktiskt. Helt okej, men engagerade mig inte riktigt.
– Gick inte upplösningen lite väl snabbt?
– Hur kunde X vara typ maffiaboss OCH så korkad?
– Den är rolig också. Skruvad, oväntad. Man ser ju fram emot att läsa nästa bok om Anna.

Verkliga brott är utgiven på svenska hos Modernista i översättning av Boel Unnerstad. Nästa gång blir det Clarie Keegans Genom blå hagar.

Vulcan av Nino Mick

1875 brann tändsticksfabriken Vulcan. Fyrtiosex kvinnor och flickor omkom i branden. 1909 och samma plats. Ny fabrik. Tämligen lika (usla) arbetsförhållanden. Sara jobbar på Vulcan. Packar askarna. Hur man gör? Det är inte svårt

Innerask, stickebunt, ytterask. Skjut samman, lägg åt sidan.

Saras man Salemon har fängslats för värnpliktsvägran. Hon kämpar på för uppehället för sig och barnen. Berta, som var med 1875 men av någon outgrundlig anledning klarade sig, får hyra en sängplats och det ger ett gott tillskott i kassan. Mat på bordet. Sällskap. Naemi, ungsocialisten, väntar också på Salemon. ”Han behövs på mötena, det blir ingen reda utan honom.” För i Sverige drar det ihop sig det till strejk. Naemi vill att de alla ska ställa upp, i solidaritet med andra arbetare, undrar varför inte fler kvinnor, labborna, ansluter till mötena.

Men de som också för berättelsen framåt är rösterna från de fyrtiosex flickorna som omkom i branden. De bildar ett kollektiv där de pratar och rör sig överallt, oförmögna att komma till ro efter alla dessa år. De kan gå in i de levande människorna, förflytta sig som vinden mellan hus och platser och tider. Betraktar, kommenterar som antikens körer. De sörjer att de inte fick leva. Och vems var skulden till denna brand som de inte kan släppa?

Unikt. Säreget. One of kind. Allt passar för att beskriva romanen. Här finns klasskamp, arbetarskildring, o(lyck)saliga andar och fina gestaltningar av människor, kanske särskiltkvinnorna. Språket i de berättande partierna är så vackert, poetiskt, rytmiskt. I bjärt kontrast mot de grovt dialektala dialogerna. Jag hakade upp mig där, tvärnit i min läsning i början. Men så blev också det en rytm att följa. Så varsågod, 430 sidor att njuta av, beröras av, gråta till.

Vulcan. Nino Mick. Utgiven 2023 hos Norstedts. Det snygga omslaget är gjort av Moa Schulman.

PS. Jag vet inte jag, men en Augustprisnominering på måndag kan väl knappast vara främmande?