Från A till Ö: S som i Sömngångerskan

Jag rensar och städar i bokhyllor och blogginlägg. Hittar intressanta böcker som är lästa men glömda. Som Sömngångerskan av Essie Fox. Den gavs ut på det numera före detta bokförlaget Damm. Essie Fox har jag inte läst sedan jag skrev om boken i november 2011. Inte heller ägnat henne en tanke trots att jag uppenbart gillade boken, i alla fall i början:

Jag tror att när Essie Fox gjorde research och skrev sin bok Sömngångerskan, så hade hon riktigt roligt. Engagemanget för det viktorianska går inte att ta miste på vare sig i ”Författarens kommentarer” i slutet av romanen eller på hennes webbsida virtualvictorian. Det tidstypiska finns verkligen med i romanens miljöer, i dofter och smaker och är romanens styrka.

Den unga Phoebe, oskuldsfull och naiv,  växer upp med den strängt kristna mamman och den mer levnadsglada mostern som är sångerska och skådespelare. Phoebe får i smyg följa med sin moster till teatrarna, men omedelbart får vi veta att något händer och  moster Cissy slutar sjunga. Vi anar något dolt och att det är det som ska redas ut och avslöjas i berättelsen. Här introduceras också Mr Samuel – mörk och beslutsam och jag får Mr Darcy-känsla. När sedan moster Cissy dör ber Mr Samuel att Phoebe ska bli sällskapsdam åt hans hustru.

Steg för steg rullas historien upp om hur alla de tre kvinnornas liv starkt påverkats av mannen. Men ganska tidigt räknar jag ut gåtans svar. Jag tröttnar och tycker inte det blir så spännande. Mr Darcy-känslan försvinner snabbt och där Moster Cissy blir en välgestaltad karaktär blir mamma Maud helt platt.”

Det verkar inte som om fler böcker översatts till svenska sedan Sömngångerskan. Webbsidan The Virtual Victorian är välmående och aktuell (och rolig att läsa) och på Essie Fox författarsida ser jag att ett helt gäng böcker publicerats sen dess. Den senaste heter Fascination och vi rör oss också här i det viktorianska. Så frågan är: Är ni bekanta med Essie Fox böcker?

Sömngångerskan. Essie Fox. Utgiven på svenska 2011 i översättning av Annika Sundberg.

Det här en promenad i lästa böckers förråd som jag gör just nu.

Från A till Ö: T som i Tearne

En hälsning från mig själv 2011.

Ibland väljer jag en bok för titelns skull. Som Brixton Beach. Brixton ligger fint i munnen. Jag hade valt romanen också om den skulle heta Brixton Road, Brixton Street, Brixton Bar. Men troligen inte Brixton Love. Jag visste inget annat om den – den allra bästa läsningen för mig. Förutsättningslöst och förväntansfullt. Nu har jag  just slagit ihop boken och är fortfarande omtumlad.

Alice heter kvinnan som är huvudperson  i Brixton Beach och jag följer henne i dryga trettio år. Bombningarna i London 2005 ramar in berättelsen men Sri Lanka är själva utgångspunkten, pulsen, själen i berättelsen. Här föds Alice och bor tillsammans med föräldrarna när det ännu är Ceylon och inbördeskriget växer, när människor plågas och dör i allt snabbare takt. Alice mamma Sita blir gravid när Alice är nio år och när Sita felbehandlas av en rasistisk läkare så att förlossningen blir ofattbart svår beslutar familjen sig för att lämna ön för en annan. England.

Kvar på Sri Lanka finns Alice morfar Bee. En underbart skildrad man. En konstnär vars röst bärs vidare i såväl Alice som i romanen långt efter att han är död. Alice längtan efter hemlandet, efter morfar, efter det som skulle bli, efter havet, med vågorna som rullar ut och alltid kommer tillbaka, fyller alla hennes konstverk i huset Brixton Beach i London. Men det finns inte sentimentalitet just, snarare allvar och kanske hopp. Alice är ett allvarligt barn och likafullt en allvarlig kvinna och jag vänder blad efter blad, hela tiden på spänn. Och jag önskar henne att stråk av Brixton Love ändå ska dra in. Måtte hon nu… och ska hon ändå inte … och skulle hon…

Och hon skulle.

Brixton Beach av Roma Tearne. Utgiven av Ordfront 2011.

Det här en promenad i lästa böckers förråd som jag gör just nu.

Hurra! Dags att hasa runt på bokmässa nummer 21

Nu åker jag ner till bokmässan. Jag har varit där varje år sedan 2001 och borde fira bokmässa nummer 23 i år. Men. pandemi-året 2020 blev det bara digitalt och hybrid-året 2021 var jag också kvar i Stockholm. Så räknar jag, och då blir det 21.

Jag bor på Gothia towers. Det gillar jag. Vi har bott lyx och superlyx men i år är det ett alldeles ordinärt rum. Huvudsaken är ändå att kunna åka hissen upp när man storknar. Det finns, som vanligt, en stor mängd saker att lyssna till. De flesta framträdanden krockar, som vanligt, men det brukar ordna sig ändå, som vanligt.

Mitt första år 2001 betalade man cash i alla montrar och jag minns att mina pengar tog slut. Ringde hem och ordnade överföring från något sparkonto. Resväskan fullpackad med böcker. Nåt år senare hade det dragits in en bankomatvagn i en mässhall och det blev enkelt att hämta ut mera pengar, för det behövdes alltid. Sen blev det äntligen möjlighet till kortköp och numera också swish. I början ilade jag också omkring i snabb takt, livrädd för att missa något viktigt och intressant. Det gör jag inte längre. Snarare hasar jag och hinner jag så hinner jag. Det händer ändå så mycket kul på vägen.

Helt säkert bloggar jag inte så mycket under mässan. Men vi hörs ju ändå, på instagram.

Ett samtal om Om uträkning av omfång – 1

Nu tar vi oss an den omtalade romanen Om uträkning av omfång av Solvej Balle. Romanen är den första delen av sju läser vi (och lite känns det som man vill lägga till ett utropstecken efter den informationen). Det är Tara Selter som är huvudperson. Eller kanske ännu hellre tiden. För tiden har hakat upp sig och dagen 18 november upprepar sig om och om igen.

Ann-Sofie: När jag läste om den här romanen undrade jag att hur det var möjligt att skriva en hel roman om ett och samma datum, om upprepning och evighet, utan att tråka ut en läsare. Men nu, efter att ha läst denna första del är jag som så många andra helt blown away. Det är existentiellt, vackert och fasansfullt. Hur är din första känsla?

Maggan: Min känsla är att boken är så spännande, läser och läser för jag vill veta hur det går. Först mot slutet börjar jag fundera över möjliga metaforer och vad Balle vill säga egentligen. Tur att nästa del kommer så snart.

Ann-Sofie: Jag läste också så, hur ska det gå! Jag kände inte alls till att det var första delen av många, tänkte till och med att siffran 1 var betydelsefull, haha. Men så småningom tänkte jag att det kommer inte sluta här. Att vi läsare också ska vara i boken, i Tara Selter, i den 18 november. Initialt kommer hon väldigt nära sin man, när de försöker lösa gåtan. Men sen … det måste kännas helt sinnessjukt att starta om och starta om. Hon verkar ändå vara vid vett och sans. Så … vad tror du författaren vill säga? Eller förstår vi det först efter del sju?

Maggan: Det är en gåtfull berättelse, har tänkt på att Taras dag som går om och om igen skulle kunna vara en skildring av en oskyldig fånge isolerad i ett fängelse? Jag har ingen aning om vad författaren vill säga, tror dock inte att det är fantasy eller sci-fi även om denna inledning skulle kunna vara just en genreroman. Jag undrar också om det bara är hon som är fången i tiden? Kanske världen pågår och går framåt som vanligt att hon är delad i två så att hennes andra kropp lever i den ”riktiga” tiden?

Ann-Sofie: Åh, det var spännande tankar! Jag köper allt du säger. Lite kanske man kan luska ut när jag lyssnar till Solvej Balle på bokmässan. Knuffa in henne bakom en ridå och pressa henne på svar. I annat fall kommer del 2 i svenska översättningen kommer just den 18 november.

Om uträkning av omfång 1. Solvej Balle. Utgiven på svenska 2023 hos Wahlström & Widstrand, i översättning av Ninni Holmqvist.