Författare: Ann-Sofie Lindholm

Publicerat

Själens telegraf

När Amanda Svenssons förra roman, Ett system så magnifikt att det bländar, kom ut skrev jag ett bloggy-brev till henne som avslutades:

Jag hoppas, Amanda, att inte energin tog slut utan att det kommer flera romaner, gärna om inte så väldigt lång tid. Jag lovar att jag inte kommer bli besviken då heller.

Och det kom en roman. Som jag tycker väldigt mycket om! Titeln, Själens telegraf, är ett mångtydigt begrepp i romanen. Rent konkret är det namnet på det popband huvudpersonen Iris bjuds in att spela cello i. Vi är i Glasgow i slutet av 1990-talet och bandets ledare, Rupert (som jag btw gärna hade träffat när jag var 20 år) kämpar hårt för att få spelningar och framför allt att få göra en platta.

Men det börjar långt tidigare. Som barn bor Iris på engelska landsbygden med sin mamma. Det är de två, i en komplicerad kärleksfull symbios. ”Framför allt såg jag när hon såg på mig, Hur mycket mörker och rädsla som rymdes jämte kärleken. Hur svårt det måste vara att älska något som man inte kan äga”.

Det är hemskola, äppelskördar, samtal och kunskap. Mammans relation till sanning är dock vacklande, svaren på alla frågor varierar. Vem är Iris pappa? Var bodde de innan de flyttade till huset? Vad vill advokatfirman som allt oftare skickar tjocka kuvert och som mamman bara kastar bort? Huset blir en mittpunkt i romanen och redan i inledning säger Iris att det fanns ”antagligen många anledningar till att jag sensommaren 1992 bestämde mig för att bränna ner min mammas hus”

Om jag gillar olika berättarperspektiv i romaner så gillar jag olika tidsplan nästan ännu mer. Här rör vi oss fram och tillbaka mellan 1992 och 1998, får bitarna i ett pussel. Trots en tydlig riktning och framåtrörelse får man läsa eftertänksamt. Stanna upp vid viktiga meningar och ord som manar till eftertanke. Ibland blir jag irriterad över bildspråk, men det har sin plats.

Jag beundrar Amanda Svenssons författarskap mer än nånsin, så känns det efter varje bok. Och ingen skillnad nu. När jag läser sista sidan vill jag läsa mer. Och mer. Och mer.

Själens telegraf. Amanda Svensson. Utgiven hos Norstedts 2023.

Publicerat

Vanliga människor – autistens guide till galaxen

För ett par år sedan skrev Clara Törnvall boken Autisterna – Om kvinnor på spektrat. En utgångspunkt var att autism var alldeles för stereotypt kopplat till introverta män med ett mycket nördigt specialintresse. Men hur var det med kvinnorna? Hur var det med Clara själv? Det reder hon ut i den boken och den rekommenderas om du inte läst den. Lärorik och intressant. Att vara autist, menar Clara ” betyder att jag varje dag anstränger mig för att tolka människor som inte är autister och anpassa mig till deras hjärnor. Det är ett arbete som pågår all vaken tid, livet ut. ”

Men hur är det att inte vara autistisk? I Törnvalls nya bok, Vanliga människor – autistens guide till galaxen, vänds perspektiven: Hur ska en människa med autism förstå en neurotypiker? (När jag skriver ordet vill programmet ändra till neurotiker, btw.) Under ett antal rubriker går Törnvall igenom lite av varje, till exempel hälsningar, sanning och ljug, socialt småprat och neurotypikers underkänslighet för sinnesintryck.

Jag uppskattar boken stort. Jag är inte autist, men (ett av mina) nördiga intressen är npf, och särskilt just autism. Boken vänder sig till yngre människor och är träffsäkert skriven med glimten i ögat. Faktagenomgångar varvas med autistiska röster som den här:

Elli: – Jag förstår mig inte på människor som pratar utan att ha något att säga. Tänker de utan att ha några tankar också?

Det kan man undra. Och apropå småprat, vore inte världen lite mer underbar om socialt small talk minimerades? Eller om affärerna åtminstone en timme i veckan drog ner på ljud och ljus, och gärna begränsade antal besökare. Eller om folk säger som det är och är mer rakt på sak. Vad tror ni?

Jag avslutar min läsning med att göra testet: Hur neurotypisk är du?

”Du har många neurotypiska drag, och är en introvert och känslig person. Du är öppen och har lätt för att sätta dig in i andras känslor. ”

You bet!

Vanliga människor – autistens guide till galaxen. Clara Törnvall. Utgiven 2023 hos Natur & Kultur

Publicerat

Alla är vi valloner

Vi är ju valloner! Så sa alltid min syster och jag och såg på varandra med stolthet. Valloner, jo jo. På pappas sida. Även om vi redan i unga år förstod att vår korta kroppslängd och (då) mörka hår nog inte hade med vår eventuella vallonska härkomst att göra.

Peter Sjölund, DNA-släktforskare och författare till Alla är vi valloner skriver att:

”I var och varannan familj med rötter i Sverige pratas det om att det finns valloner i släkter. Man berättar att morfar var mörk, att han lätt blev solbränd och snabbt brun som en pepparkaka. Dessa egenskaper ses av någon anledning som bevis på vallonska förfäder. Många berättar alltså om valloner i släkten, inte sällan med en viss stolthet i rösten, men samtidigt vet de flesta idag knappt vad en vallon är.”

Jag känner mig lite generad när jag läser det. För just så är det. Jag har faktiskt ingen aning. Och inte heller vet jag om det är sant att det invandrade någon kavat människa från Vallonien någon gång i min släkthistoria.

Det finns en rad släktmyter i släktforskningens historia och Sjölund går igenom en del av dem. Släktband är historiskt sett (och säkert ännu) oerhört viktig, och att till exempel ha en kunglighet långt bak i leden kunde förstås höja ens status betydligt. Och också det här med valloner, som ”vi alla är”. För vad för särskilt var det med dem?

Vallonerna som kom till Sverige med stor kunskap om järnsmide bidrog med den kunskapen i bruken på 1600-talen. Det är en viktig del.

”Trots de många nedläggningarna inom den svenska järnindustrin under slutet av 1800- och början av 1900-talet lever minnena kvar om hur de uppländska vallonbruken en gång ledde den svenska industriella utvecklingen. Vallonerna framställs i flera skrifter som ’arbetets hjältar’ ”

Men Sjöund pekar också på 1900-talets rasbiologi som var stor och stark i det svenska samhället: ”De svenska rasbiologerna framställer alltså vallonerna och deras ättlingar som exemplariska människor med bara goda egenskaper. ”

Det skulle kunna vara ännu en anledning till att stoltheten över att vara vallon växte sig så stark bland folk, menar Sjölund. Inte vi, tänker jag. Inte min syster och jag. Det var inte därför vi drog vår vallon-visa.

Huruvida jag har en vallonsk invandrare långt bak i släktleden låter jag vara osagt. Men jag är betydligt mer påläst om både valloner, släktforskningens irrvägar och de uppländska bruken. Lättläst bok, utan att vara ytlig, intressant och dessutom rolig.

Alla är vi valloner. Peter Sjölund. Utgiven hos Norstedts 2023.

Publicerat

Bokfrukost om I södra Norrland väntas regn

Det första vi måste säga är att Cecilia Klangs boktitlar är så otroligt klipska. Vid första anblicken tänker man att det är en bit fyndig och romanpassande väderprognos, och det är det förstås, men när man läst boken förstår man att det är närmast är en förklaring till viktiga delar i boken. Så smart!

Häromdagen hade vi säsongens första bokfrukost och fick möjlighet att äta med och prata med författaren. (Vill ni förresten veta mer om Cecilias frukostvanor måste ni ju läsa intervjun). Vi hade alla haft en bra läsning och diskussionen blev livlig och bitvis högljudd. Romanen är karaktärsdriven och just de komplexa karaktärerna är så roliga att prata om. De är mångfasetterade. Somliga gillar man mer, andra mindre.

Huvudpersonen är Susanne som bor i bruksorten Forshammar tillsammans med maken Lars. Hon har tagit hand om hem och barn i många år. Men nu visar det sig att Lars vill sluta som chef på företaget och har köpt en härlig kåk utanför Halmstad dit han tänker sig att de ska flytta. Men det tänker inte sig inte Susanne. Flytta från Forshammar! Så otroligt dumt och sorgligt att han vill det. Så hon flyttar ut till sin mammas rätt slitna sommarstuga för att fundera över vad hon ska göra med livet.

Lite så här sa vi:

Åh, denna Lotta. Inte för att jag särskilt gillade henne i stort sett hela boken, men så otroligt driftig kvinna! Utan henne skulle väl samhället stanna.

Det är intressant att få lite glimtar från förra boken.

Romanen är så välkomponerad och är lättläst med ett bra språk.

Carl, han har gått alla förverkliga dig själv-kurser eller hur. Kommer han komma fram någon gång?

Jag gillar tillbakablickarna, det blir som ett pussel. Och när man slår igen boken så förstår man ju så mycket, hur folk blir som de blir.

En riktigt bra relationsroman!

I södra Norrland väntas regn. Cecilia Klang. Utgiven hos Polaris förlag 2023. Om Kan innehålla spår av Tommy Roos har jag skrivit så här.