Författare: Ann-Sofie Lindholm

Publicerat

Från A till Ö: P som i Paborn

Copyright/fotograf: Karl Nordlund
Copyright/fotograf: Karl Nordlund

Under våren var det dags för en ny roman från Sara Paborn. Svartstick och den har jag lagt till min sommarläsning. Vi har alltid varit extra förtjusta i Paborn här på bloggen. Trevlig person, bra böcker. Dessutom tror jag att den allra första release-festen vi blev inbjudna till var till hennes var Tuppen och havet. Jag skrev 26 april 2011 att:

”Tuppen och havet är som ett vardagsrum jag vill stanna i. Jag vill sjunka ner i länsstolen, plocka med stenar och drivved som kan ligga på bordet bredvid, bli lite men bara lite tillrättavisad av pappan, dricka öl eller ännu hellre kaffe med dottern. Leva ölivet och kanske få höra en dikt från hennes pojkvän Erlend, läsa gamla tidningar och strunta i fastlandet. Gå längs havet. Lyssna på samtalen. Samspelet mellan pappan och dottern är fint, även om känslorna är återhållsamma.

[…] Och Paborn berättar om det så komiskt, sugande och tankeväckande i ett och samma andetag.”

Komiskt, sugande och tankeväckande – är inte det fortfarande en bra beskrivning på Paborns böcker? Hon har ett sätt att skriva om relationer på allvar, men samtidigt strössla med humor och rent knäppa saker.

En eller annan väg startar i den heta sommardag när Fridas storasyster som har varit utomlands i åratal kommer hem nu, intar sitt gamla rum med självklarhet trots att Frida tagit över det sen länge. Det finns ett avstånd, men också systerskapet, den där särskilda känslan som inte liknar någonting annat på jorden.

Om Blybröllop bokfrukosterade vi. Vi skrattade ofta men inte sällan fastnade skrattet i halsen när vi såg det underliggande allvaret. Här är det ett uselt äktenskap i centrum, och det finns ju olika sätt att lösa (upp) ett sådant.

Jag har för mig att vi också Tistelhonung som frukostbok, bara jag blundar ser jag framför mig miljöerna på Bjärehalvön där en avdankade journalist (?) ska skriva ett omvälvande reportage om ”gammal kärlek rostar aldrig”, men intervjuobjektet är ovilligt. I alla fall till just det.

Nå, med detta sagt ser jag fram emot att solstolsläsa Svartstick. Så snyggt omslag!

Visste du förresten att Sara Paborns favoritfrukost är en hel kanna kaffe och croissanter med Nutella? Läs själv.

Det här en promenad i lästa böckers förråd som jag gör just nu.

Publicerat

Jag går nu. Tror jag

Jag går nu. Tror jag. En titel mitt i prick som beskriver den ambivalens som huvudpersonen Lotta känner. Hon har lämnat sin man Danne och flytt till sommarstugan hon ärvt av en släkting. Snabbt låter författaren oss förstå att Danne gjort något oförlåtligt, men vad? Likaså har något hänt på jobbet som gör att Lotta sagt upp sig med omedelbar verkan.

Bit för tid får vi veta hur Lotta liv sett ut, medan hon försöker inordna sig i det nya. Hur en ny chef kom till arbetet och helt enkelt frös ut Lotta, mobbade henne. Och ingen av arbetskamraterna reagerade eller fann det märkligt. Hur Danne kontrollerat och styrt henne och äktenskapet.

Det som sent omsider läsaren får veta, och här ska jag inte spoila någonting, får mig mest att tvivla. Hur kan en skilsmässa inte vara det som gäller för Lotta? Varför finns ens det där Tror jag? Men jag antar att självkänslan sakta brutits ned under åren. Varför skulle hon annars fortfarande tänka som hon gör?

Jag uppskattar det detaljerade berättandet: ”Jag reser mig, går några steg på de knarrande golvbrädorna, söker med blicken […] ” och så vidare. Detaljer av det slaget både ger lugn och skapar förväntan på att det snart ska hända något. Och jo, visst händer det. Men romanen är kanske snarare en berättelse om ett tillstånd, med väldigt långsam, lågmäld dramatik.

Jag går nu. Tror jag. Inger Lernevall. Utgiven 2023 hos Bazar förlag.

Publicerat

Frukostintervjun: Cecilia Klang

Förra året svepte Kan innehålla spår av Tommy Roos som en virvelvind bland oss läsare och lämnade stort avtryck, inte minst hos mig själv. Nu har Cecilia Klang släppt den andra boken om småorten Forshammar, I södra Norrland väntas regn. Jag har läst halva nu (bra!) och pausar för att dyka ner i författarens frukostvanor.

Godmorgon Cecilia, vad äter du till frukost?
Svart te och smörgås. När jag är ledig blir det långfrukost och då plussar jag på med juice, kanske yoghurt med granola och bär. Och (mycket viktigt!) ALLTID något sött som avslut. Gärna en croissant med nutella bredvid.

Gott! Vad läser du helst till frukost, tidning eller bok?
Tidning. 

En bra morgonroman, vad kan det vara?
Oj, svårt. Kanske något med korta kapitel så att man inte blir kvar i sängen hela dagen. 

Smart! Vad läser du just nu?
”Vackra värld var är du” av Sally Rooney. 

Vilken bok är den första du minns?
”Godnattsagor om Anders, nästan 4” av Kerstin Thorvall. Jag kommer ihåg att jag kände mig trygg och varm när mina föräldrar läste den för mig och jag älskade illustrationerna av Ilon Wikland. 

Jag tycker fortfarande att det är en fantastisk bok som visar storheten i allt det som kan tyckas vardagligt. En korvgrillning blir magi. 

Har du någon bok som betytt mycket för dig?
”Priset på vatten i Finistère” av Bodil Malmsten. Jag var 21 när den kom och jag blev golvad av hennes sätt att skriva, så lekfullt och samtidigt så exakt och knivskarpt. 

Sedan dess har hon varit en stor inspirationskälla för mig, både i mitt arbete som copywriter och i mitt författarskap.

Och så funderar vi över vad du använder som bokmärke?
Ett superfint litet pappersmärke med tofs på, som jag fick av de trevliga bokhandlerskorna på Bokhandeln i Eksjö när jag var där på ett författarbesök i höstas. 

Skriver du på något nytt?
Ja, det gör jag. Jag skriver på den tredje och avslutade delen i serien om det påhittade lilla brukssamhället Forshammar och människorna där.  

Hurra! Förresten, vi gillar ju bokklubbar, är du med i någon?
Tyvärr inte. Jag är dålig på klubbar över lag.

 En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
I färgordning. Helt ologiskt och lite smådumt, men ack så snyggt.

Håller med! Tack för intervjun, och ha en fin fortsättning på dagen.

Publicerat

Dagbokens dag i dag

Idag är det dagbokens dag har jag fått höra. Jag älskar verkligen dagböcker och skriver introspektiva betraktelser sedan barnsben. Numera kallar jag dem loggböcker, efter Bodil Malmsten. Jag vet nästan alltid vad jag ska skriva. Eller det vet jag inte men så fort jag sätter pennan mot pappret skriver jag. Det har aldrig varit några problem. Jag läser också gärna andras dagböcker. Det finns något rytmiskt i de där daterade texterna. (Därvidlag avviker jag själv dock. Daterar aldrig en bokstav i skrivböckerna.)

Johanna Ekströms dagböcker är fantastiska att vara i. Hon samlade sina texter och kommenterade dem dessutom vilket gör att det blir ett samtal mellan två personer, fast ändå samma. Lars Noréns dagböcker läste jag med intresse och diskuterade gärna med andra. Och nu levererar Ulf Lundell sina Vardagar med god kontinuitet. Tack för det! Att lyssna på dem om kvällarna är det bästa som finns.

Andra dagböcker jag har läst med behållning:
Jag tänker på Nötskrikor av Michel Ekman
En bok av dagar av Patti Smith
Barndomsbrunnen av Göran Greider som inte riktigt är en dagbok men så bra läsning
Fårdagboken av Axel Lindén.
Alla loggböcker av Bodil Malmsten
(och en bonus, Bridget Jones dagbok )