Författare: Ann-Sofie Lindholm

Publicerat

Sörja för de sina

barnvagnOch nu är det beredskapstider och Tomas rycker in. Maj tar hand om dottern Anita med kärlek samsad med en trötthet på barnet som kräver kräver kväver, sa hon kväver? Hon menar det inte, eller jo. Tomas som är nykter, tar nu plats i romansviten med en egen röst. Han sliter med nykterheten, med den och med Maj som…

Vad är det med kvinnor och alla deras diffusa symptom?

Så föds sonen Lasse. Tomas kommer äntligen hem. Hem till matlagning, barnaskötsel, städning och hur skulle det se ut om man inte höll ordning!

Ibland tröttar jag på Maj som är för mycket och Tomas som är… för lite?  Jag vill öppna fönstret och hämta luft. Om den första romanen om dem, Att föda ett barn, skrev jag samma sak:

Det strömmande flödet gör att jag en bit in i boken tröttnar. Bestyren, kakorna, recepten, tillvägagångssätten blir frustrerande detaljer och jag stönar när ytterligare en sida med förberedelser inför julen forsar fram.

Men sättet att berätta deras historia – orden och tankarna i ett svep och att jag vet aldrig om jag är innanför eller utanför –  tar mig alltid tillbaka till berättelsen. Det här är något unikt.

Sörja för de sina. Kristina Sandberg. Utgiven av Norstedts 2012.

Publicerat

Frukostintervjun: Annika Estassy Lovén

En av våra allra flitigaste besökare på bokfrukosten är Annika Estassy Lovén. Skarp och klok kvinna som också skriver. Till våren kommer hennes roman.

MFond0892-2Godmorgon Annika! Vad äter du till frukost?
Ett kokt ägg, en tallrik turkisk yoghurt med bär, nötter och mandlar i, och till det en stor kopp te med en skvätt mjölk i.

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Morgontidningen och jag börjar alltid med kulturbilagan. Sedan ekonomidelen och slutligen nyhetsdelen. Det måste vara i den ordningen. Kommer ingen tidning blir det till att ta fram iPaden. I stugan är det radion som gäller.

En bra morgonroman, vad kan det vara?
Den ska framför allt inte väga för mycket eftersom jag läser den på vägen till jobbet varje morgon. Därför är det också bra om kapitlen inte är för långa så att jag slipper avbryta läsningen mitt i. Innehållsmässigt föredrar jag att läsa inte allt för krävande texter – det tar en stund för hjärnan att koppla upp sig. Dem läser jag innan jag ska somna istället, vilket inte är särskilt smart det heller har jag upptäckt.

 Vad läser du just nu?
I niqab på Stureplan av förlagskollegan Josefin Ahlström. Bra driv i den och perfekt för mig som älskar relationshistorier.Bland annat.

Vad använder du som bokmärke?
Pocketböcker gör jag öron i och skäms inte det minsta för det. Hundöron i en inbunden bok däremot ger mig frossbrytning. Där kan allt tjäna som bokmärke: riktiga sådana, kvitton, visitkort, vykort, chokladpapper …

Oj, frossbrytning! Kom inte i närheten av min bokhylla då, kan jag säga. En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Varje gång jag flyttar tänker jag att NU ska jag få ordning på bokhyllorna! Men det slutar alltid på samma sätt – att jag slänger in böckerna lite hur som helst och aldrig går tillbaka för att få ordning på hyllorna. Dock blandar jag inte inbundna böcker med pocket, inte heller romaner med fackböcker. Böcker av samma författare står bredvid varandra men inte i bokstavsordning. Sedan har jag upptäckt att jag även har hyllor för böcker jag ska läsa och böcker jag snart ska läsa. Ett ordnat kaos med andra ord.

Ordnat kaos låter som en bra hylla. Tack för intervjun, och ha en fortsatt bra dag!

Publicerat

Söndagstankar om utmaningar

Same same varje år. Så nu ger jag upp. Så här skrev jag för ett år sedan.

En bokbloggar-tolva tänker jag mig. Så här:

En gång i månaden besöker jag en av bokbloggarna jag läser och ber om ett “bästa boktips”. Det får väl bli slumpen som avgör vem jag ber om råd eftersom jag följer fler än tolv bloggar. Bloggaren ger ett förslag, jag läser och bloggar sen som vanligt om boken.

Komma ihåg då, varje månad? Hm. Jag får lägga in en påminnelse i mobilen helt enkelt.

Januaris boktips ber jag Enligt O om!

Det började bra. Enligt O gav mig Islossning och jag läste. Februariboken kom från Hermia och sammanslogs med en passande Osloresa. Sen kom marsboken. Bokbloggaren svarade inte och när jag deprimerades över o-svaret fick jag höra om familjetråkigheter och förstod. I april fick jag tips av fru E. I maj glömde jag bort att fråga någon och när jag mindes till sommaren så tänkte jag att va f-n. Och gav upp.

Enligt O kör en liknande variant i år, och det är ju onekligen roligt med de dedicerade boktipsen Men jag tänker inte inte inte ha någon planerad utmaning i år. Ingen spänningsläsning, ingen författarfemma, ingen boktolva.

Inte ens den fina tusen-och-en-natt-läsningen tänker jag lockas in i.

Det får gå som det går.

Publicerat

Gale

Jag minns en tv- film om en kvinna som seglade ensam över Atlanten. Hon filmade sig själv med jämna mellanrum för att hålla modet uppe när stormarna hotade att kantra segelbåten.  Det kittlade lite och lockade – Jag mot Elementen, ni vet. Men mest blev jag imponerad av henne. Ensamsegla, det är stort. Jag tänker på henne när jag börjar läsa Gale och idén att segla båt över Atlanten.

Veckan innan orkanvarningen blåses av är hamnen i Santa Cruz fullpackad av långfärdsbåtar. Teneriffa har blivit en flaskhals för segelfolket, en plats där båtarna sammanstrålar och besättningarna umgås. Tusentals båtägare och besättningsmän väntar på klartecken.

Att ge sig ut på en Atlanten-segling – varför gör man det? Gale och Devan längtade efter äventyret och när de nu nyss gift sig kunde en resa från Teneriffa över det stora havet vara en fantastisk idé. Men de vill ha med sig två till i besättningen. Daniel lämnar något outtalat i Sverige med svartsjuka och kanske misshandel, tillbakablickarna är osäkra. Seglingen blir ett sätt att vara i nuet och han funderar inte så särskilt på vad som händer när han kommer fram. Den fjärde personen är Matthias, en van seglare som vill ha ett avbrott i tillvaron.

Segla fyra personer i en trettiotvåfotare, jag ryser vid tanken. Att komma överens, ha ett fungerande schema som alla sköter, känna tillit till varandra. Det är mycket som ska fungera. Ombord på Venja brister det nästan på en gång. Irritation över skepparens beslut, trötthet, vattenbrist gör att när de kommit bara en liten bit så är splittringen ett faktum. Då har de många dagar och nätter kvar. Den klaustrofobiska känslan är stark när jag läser. Och just genom att författaren låter tillbakablickarna på Daniels gamla liv sippra in då och då ökar oron för vad han egentligen är för en människa.

Gale. Karl Eder. Utgiven av Natur och kultur 2013.