Frukostintervjun: Stephanie Tärnqvist

Stephanie Tärnqvist är presskontakt på Månpocket och Bonnierpocket. Stenkoll på bra böcker har hon och gillar förstås både pocket och frukost. Hur ser hennes morgonvanor ut?
stephanie frukostGodmorgon Stephanie! Vad äter du till frukost?
Det viktigaste är en stor kaffe med mjölk. Sen tar jag mig några mackor till det.

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
På morgonen blir det morgontidningen. Det kan tyckas lite konservativt =)

Inte, då. men en bra morgonroman, vad kan det vara?
Allt som får en att bli nyfiken på dagen som kommer! Bonjour tristesse är aldrig fel att starta dagen med, trots det något motsägelsefulla intryck man får av titeln. Annars tycker jag att alla böcker av Jonathan Safran Foer är värda att starta dagen med. Särskilt Everything is illuminated. Den blir man nyfiken av.

Vad läser du just nu?
Just nu läser jag The Bathing Women av den kinesiska författaren Tie Ning (tyvärr inte översatt till svenska ännu) och Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman. Också längtar jag till att Caitlin Morans Konsten att vara kvinna kommer ut som pocket! Då ska jag läsa den igen.

Ja! Den längtar jag också efter. Vad använder du som bokmärke?
Ett bokmärke som författaren och retorikexperten Marie-Louise Zeisig har gjort. Hon har klippt ut det från en av sina målningar (hon är konstnär också!) och det är jättefint!

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Jag sorterar efter geografiskt ursprung – samlar författare från olika geografiska regioner på samma ställe (favoriten är såklart Svarta Havet). Det är ett väldigt bra system, för då upptäcker jag lätt om det ser glest ut på något område.

Så smart! Jag måste prova på en gång. Tack för intervjun och ha en fortsatt fin dag!

Själamakerskan

IMG_1199 kopiaMaria, själabarn. Två gånger född. Först av sin mor Anna Teresa Listru som adopterar bort Maria då pengarna tryter. Sen av sin själamor Tzia Bonaria som tar om hand. Uppväxten i den lilla byn på Sardinien är kärleksfull och god. Maria får göra något så ovanligt som att gå i skolan, år efter år. När hon ibland kommer till Anna Teresa för att hjälpa till med bak eller matlagning delar hon frikostigt med sig av sina kunskaper. Den gamla familjen tar inte tacksamt mot, men Maria berättar ändå.

Men Tzia Bonaria har en hemlighet. Om nätterna när Maria sover går  kvinnan ut till de behövande och ger dem hjälp att dö. De sjuka, orkeslösa som inte vill leva, inte kan mer. Hon ger dem den sista lilla stöten över gränsen. För att själen ska lämna kroppen. Från en medmänniska till en annan. Också det en gåva av kärlek. Jag tycker det är vackert.

Maria skulle inte hålla med mig. När den unga grannpojken dör förstår hon hur allt lägger till och ställer sin själamor till svars. Ingen ska leka gud, säger hon upprört.  I ilska lämnar Maria ön. I byn sladdras det och skvallras och pratas som vanligt. Knappast för evigt, knappast för evigt. Och de får rätt. Maria kommer tillbaka för att försöka hjälpa sin själamor vid hennes dödsbädd. Men på sitt sätt.

Själamakerskan. Michela Murgi. Utgiven av Brombergs 2012.

Promenaderna i Dalby hage

DALBYEn promenad kanske? På eftermiddagen för att få lite frisk luft. Lägenheten i Lund är så instängd, nästan dammig och tungandad. Bakom dörrarna till sovrummet ligger Mam kvar och kvider. För vad, vem kan veta? Så, tack snälla pappa för att du tar ut din dotter Marta på promenaderna så att alla kan andas.

Nu är Mam borta och berättaren rekonstruerar henne med hjälp av brev och osända vykort. Hur var det med de där promenaderna? Vilka var egentligen med?

En kort roman, 78 sidor, uppbyggd som ett musikstycke med början i ett preludium och fortsättning i ett antal satser. Det rör sig kring den allra sista promenaden i allt snabbare takt. Berättelsen är stundtals tillknäppt och outtalad. Men säg det då, tänker jag, då det känns som att se någon stor skådespelare från fel håll av scenen. Man förstår att något viktigt sägs men kan inte höra vad. Och så hunden. Lilla stackars Tic-Tac som Marta leker med på gränsen – eller över– till djurplågeri.

Men när sista punkten sätts förstår jag. Nog.

Promenaderna i Dalby Hage. Hanna Nordenhök. Utgiven av Norstedts 2011.

Ur jullovets bubbla tittar jag ut

bokhög2013Jag vet inte,  jag… Jag läser på minst fem bokbloggar om ”årets första bok”. Jag borde skriva en sån bloggy själv. Det här jullovet läste jag så så gott som ut sju böcker. Men så gott som är inte samma sak som helt och fullt eller klart eller färdigt att skriva om. Så gott som betyder littslattar att slurka upp för att det ska bli klart och på riktigt.

Jag kan förstås säga att jag så gott som tycker om Kristina Sandbergs Sörja för de sina och att jag tycker hennes berättarsätt att glida mellan händelser, gestaltning och tankar ibland påminner om Johanna Lindbäcks senaste bok. Jag kan lika fullt – och så gott som – säga att Bob Hanssons Det sista vi har är våra kroppar är en bok som borde läsas och gillar man PC Jersilds böcker är Ypsilon glädjefull läsning. Jag gillar faktiskt alla de uppfläkta böckerna plus den så gott som utlästa i iPaden. Det kan jag säga. Så gott som. Men då talar vi läsrapporter och inte årets första bok. Och det är en helt annan sak.

Jag vill ändå säga att det finns en Årets första bok. På riktigt och utläst och klar och färdigbloggad. Men den bloggyn får först avslöjas den 17 januari.

Jag tar och läser klart så gott som omedelbart.