Bokfrukost om Den svarta månens år

Häromdagen var det bokfrukost för Den svarta månens år av Ellen Mattson. Vi brukar ha delade meningar om böckerna vi läser, men den här gången var det extra mycket polarisering. Team Ja eller Team Nej.

Roman-mannen, som ju är vårens tema, heter David och har blivit entledigad från sin tjänst på universitetet. Han är inte ledsen för det. För det första är han trött på jobbet. För det andra kan han nu ägna sig åt sin forskning om översättningar av Illiaden. Men så halkar han på en isfläck och huvudet får en rejäl smäll. Vad händer sen? Allting förändras. En bok försvinner och måste hittas. Slumpvisa möten uppstår där personer verkar veta saker om David som han själv inte känner till. Han tvingas ut till främmande platser, pushad av den inre driften att hitta boken. Vi kan inte sätta fingret på hur mycket han fantiserar och drömmer om allt i sin omskakade hjärna. Händelserna blir mer allt mer orimliga och absurda för att nå ett fantastiskt crescendo och sedan ta slut. Alltså slut.

Vi diskuterar om hur vi hade uppfattat den här romanen om det vore en kvinnlig huvudperson, allt annat lika. Vi är nog (tyvärr) övertygade om att vi sett på personen annorlunda. Någon menar att man skulle tyckt mer synd om en kvinnlig huvudperson, eller betraktat henne som ett offer. Det är en intressant fråga och kan ställas till många berättelser.

Team Ja tycker att det är kafka-ish med det mardrömslika och absurda. Så intressant att läsa om äldre universitetsmän. Team Nej tycker att det är rörigt och obegripligt och att slutet har mer att önska. Vi är däremot helt eniga om det fantastiska språket. Konkret och drömlikt om vartannat.

Anomalin av Hervé Le Tellier

Vilken uppvisning! Jag är tämligen omskakad när jag lägger ifrån mig den här romanen. Anomali, låt oss starta där. Enligt Svensk ordbok betyder ordet ”orimlig före­teelse eller orimligt förhållande” och det känns relevant när jag försöker berätta om boken. Och det är helt säkert relevant för alla inblandade personer i berättelsen. Men när jag lägger ifrån mig boken är läget närmast det motsatta. Allt känns rimligt.

Rent konkret kliver vi på en Boeing 787 från New York till Paris. Dessförinnan har vi fått lära känna några personer, alla intressanta, som befinner sig på marken. Som författaren Victor Miesel, yrkesmördaren Blake och artisten Slimboy. Jag tänker vid det här taget att ”det här verkar vara en spännande berättelse där berättarperspektivet skiftar”, en stil som jag gillar mycket. Men det finns hintar om att det här inte riktigt är så enkelt.  Varför växlar datumangivelserna mellan mars och juni och varför hämtas alla av myndighetspersoner? Någonstans mellan destinationerna drabbas planet av en enorm turbulens men landar så småningom på flygplatsen och passagerna stiger omtumlade av.

Vad som sedan händer är lika omtumlande att jag stannar där. Jag vill ju inte spoila och förstöra en läsning. Författaren ger en så trovärdig, detaljerad och fängslande historia med vändningar som efteråt känns helt logiska men som i stunden får mig att dra efter andan och tänka ”Nämen!” Till sist kokar romanen ner till en existentiell fråga som ständigt är värd att grubbla på: vem är jag?

Jag erkänner att jag någonstans i mitten tyckte att det blev för mycket detaljer och förkortningar och titlar. Men jag skummade där det behövdes. Sammantaget kommer jag att bära med mig den här historien länge. Och starta många samtal med orden ”Tänk dig att du sitter på ett plan till Paris och då…”

Nu är det jul (igen)

Ann-Sofie: Hörredu Maggan, nu är det jul igen. Har du planerat någon julläsning?

Maggan: Jodå, så fortsätta läsa Mot paradiset av Hanna Yanagihara en oavslutad tegelsten som ligger där bredvid min säng. Sedan måste jag förstås läsa Havsörnens skrik av Karin Smirnoff och En lyckligare tid av Claire Lombarde och, och…. vi får se vad jag hinner med.

Ann-Sofie: Ja, det brukar bli annat (trevligt) som tar tid från läsningen. Jag ska ägna mig åt utläsning av påbörjade böcker tror jag. Tingen av Ulrika Nielsen och Anomalin av Hervé Le Tellier, de har inte många sidor kvar. Sedan fick jag tips om Bortbytaren av Anders de la Motte så den blir det nog också. Jag får sällan böcker i julklapp eftersom ingen vet vad de ska köpa. Får du?

Maggan: Nä, det är ju dömt att misslyckas om jag nu inte talat om vad de ska köpa och de gör precis som jag säger. Sist sa jag till att de skulle köpa Hamnet av Maggie O´Farell. Den var helt fantastiskt btw, älskar hennes romaner! Hon har ju nyss kommit med en ny, Lucrezias porträtt, kanske jag ska önska mig den?

Ann-Sofie: Bra önskeval! Jag ger bort böcker året om, men extraviktigt är det till jul. Nu kan jag som vanligt inte skriva titlar här men konstiga ord, fåglar, katter och kungar är inblandade i julböckerna, så mycket kan jag säga. Ska du ge bort julklappsböcker?

Maggan: Vet inte än, funderar fortfarande. Är ju så uppenbart att jag ska ge en bok. Tänkte jag kunde överraska och ge något helt annat.

Ann-Sofie. Ser fram emot att höra vad det blir! Jag tycker vi haft en bra blandning frukostböcker i år. Vilken frukostbok tyckte du bäst om från året som gått?

Maggan: Lykttändaren av Pontus Ljunghill är ju en gammal favorit som var vår första bok i temat staden. Gillade också Violeta av Isabel Allende.

Ann-Sofie: Jag tror det får bli Tokyo Ueno Station av Yu Miri. Sorglig och återhållsam.

Nu tar vi jullov här på bloggen men vi ses på Instagram.

God jul!

Bokfrukost om Allt jag önskar mig till jul

Höstens tema i frukostbokklubben är Naturen. Nu ville vi avsluta med en smällkaramell av juligt slag och högg på julgranen på omslaget till Allt jag önskar mig till jul. Natur!

Nick har blivit av med jobbet och har svårt att hitta ett nytt. Han bor tillsammans med sin bästa kompis Matt som verkligen ställer upp och är ett stöd. Så dyker det upp ett jobb som … jultomte på ett köpcenter! Inte drömjobbet precis men Nick gör vad han ska. Som av en händelse jobbar det en söt kvinna i caféet intill och när hennes son sätter sig i jultomtens knä och önskar att hans mamma ska bli glad igen vet Nick vad han ska göra. Tussa ihop henne med sin bästa kompis. De är ju som gjorda för varandra! Ett litet problem bara, Nick blir ju så kär i henne.

Vi sitter på Vetekatten med våra saffransbullar och nickar enstämmigt att det var en lättläst historia. Ord som ”söt” och ”gullig” använder vi flitigt. Vi uppskattar vänskapen mellan Nick och Matt och att lösningen på ”hela problemet” är trevlig. I sin genre är den här boken välberättad, säger vi. Författaren vet hur man skapar en tydlig historia med början, mitt och slut, tydliga konflikter och vändpunkter och en happy ending som crescendo.

Och därmed var höstens sista bokfrukost klar. Nästa säsong står roman-mannen i centrum.