Höstens bokfrukostklubb avslutas med ett riktig pangverk – Mästaren och Margarita. Jag läste den för tusen år sedan och har dimmiga minnen. Nu läser vi den i Excess-format och jag måste säga att det formatet är som gjort för att ligga i sängen att läsa. Enhandsgreppet = perfekt.
En sak som jag tycker om med klassiker – här i betydelsen gamla böcker som fortfarande är populära – är känslan av att dela läsningen med så väldigt många andra. Jag har just avslutat Truman Capotes Frukost på Tiffanys. Den gavs ut 1958 och på svenska ett par år senare och jag ser framför mig rader av kvinnor och män som läst romanen sedan dess. Jag tror det blev en stor snackis när den kom. Huvudpersonen Holly Golightly är den unga småstadskvinnan som flyttar till New York. Hon lever ett liv där kvällarna är fyllda av restaurangbesök, shower och cocktails. Och män. Som kan ge henne smycken eller lite pengar som tack för att hon förgyllde deras kväll.
I samma hus som Holly flyttar en författare in och genom att studera hennes sopor ser han att hon läser
Reader’s Digest, resebroschyrer och horoskop, att hon rökte en esoterisk cigarett vid namn Picayune och livnärde sig på mjukost och kex
Det var inte längesedan jag såg filmen – den berömda med Audrey Hepburn som Holly – och jag undrade om jag skulle kunna läsa romanen utan att ha Hepburn på näthinnan och Moon River klingande i bakhuvudet. Men jag måste säga att boken är någonting annat. Grundhistorien är förstås densamma med Holly och berättaren som blir goda vänner och Hollys besök på fängelset och utredning om narkotikaaffärer. Festerna och utsvävningarna, jo allt är där.
Men den här romanens dryga 100 sidor är så välskrivna att filmbilderna snabbt singlar iväg någonannanstans. Det är New York under andra världskriget och en känsla av framtidstro och dekadens då
först drack vi några Manhattans hos Joe Bell, och när han fick höra om min framgång, blev det champagnecocktails på husets bekostnad. […] Jag tänkte på framtiden och talade om det förgångna.
Holly känns mer sårbar och utsatt i romanen och riktigt samma glamourkänsla får jag inte. Mer en ung kvinnas sökande efter efter sig själv och hur platt och klyschigt den formuleringen än låter så är boken sannerligen inte det. Min stora behållning är att den fångar tidsandan och miljöerna så bra och är så precist och elegant skriven. Med bara några ord skapar Capote en person eller en miljö.
Läs den! Tills dess bjuder jag det fina anslaget till filmen. I romanen har Holly kortklippt hår i många olika färger, apropå Hepburns eleganta håruppsättningar.
Frukost på Tiffanys. Truman Capote. Utgiven 1958. På svenska 1960. Min underbart vackra utgåva kommer från Albert Bonniers klassikerserie 2012.
Och vi drar med fingrarna på det vackra omslaget. Blundar och känner de blå-vita bandens relief.
Berättarjaget förefaller inledningsvis vara en kyligt betraktande människa. Emotionellt störd och oförmögen att ta mot välvilja och vänlighet. Vi ställer oss på hennes utgångspunkt och ser på hennes man – Åsnan – med samma kalla blick till en början. Men när sedan berättelsen vindlar in i dåtidens förklaringar förstår vi att för den här kvinnan kommer det att gå käpprätt åt skogen. En välpolerad yta – men därunder ett helvete.
Vi ordnar våra bord och stolar. Brer våra smörgåsar. Skjuter undan kaffekopparna så att böckerna ska få plats och jag räknar till tolv romaner denna morgon. Eller romaner förresten. Haren med bärstensögon är en alldeles sann familje-memoar om författaren Edmund De Waals anförvanter, familjen Ephrussi. Med utgångspunkt från den netsuke-samling som släktingen Charles skaffar sig i slutet av 1800-talet följer vi familjens och Europas öden och utveckling. Slutligen hamnar de små japanska figurerna i författarens egna händer. Det här blir en bok som sammansmälter i historia, essä och skönlitteratur.